En film om en show om en konflikt i konflikten. Låter det invecklat? Det är det inte. Även om underlaget till Sameh Zoabis Tel Aviv on fire är en invecklad och sorglig historia, så är resultatet en lättsmält och underhållande fars. Genom dubbla handlingsförlopp och genomtänkt detaljrikedom vecklar Zoabi ut Israel-Palestina-konflikten till en mjuk satir, där symbolismen ligger tät och humorn nära till hands.
Filmen handlar om Salam, som i nutidens Israel-Palestina måste passera gränskontrollen varje dag för att ta sig till arbetet. Först som hebreisk språkkommentator och senare som manusförfattare till såpoperan “Tel Aviv On Fire”, som i sin tur handlar om en palestinsk spion som förför en israelisk general till förmån för palestinierna i samband med sexdagarskriget. Liksom spionkaraktären (i såpoperan) måste snärja en israel, måste Salam (i filmen) tillfredsställa den israeliska gränsvakten Assi för att bli släppt genom gränskontrollen. Relationen mellan Salam och Assi står för maktrelationen i den stora konflikten. Även om såpan osar i anti-sionistisk anda tar filmen inte någon direkt sida. Visst. Salam ligger oftast i underläge och måste hitta på kreativa lösningar för att få livet att gå ihop med den israeliska kontrollerade tillvaron, och Assi framställs som en korkad mobbare som trots det får en näst intill sympatisk sida. Men vad Zoabi egentligen skapar är en kommentar på konflikten i sig, snarare än att ställa sig på endera sida och skjuta eld.
Tel Aviv on fire känns farligt nära en feel good-komedi, särskilt när Salams tråkiga kärleksliv plötsligt kläms in utan vidare förklaring eller mening. Men så gör sig konflikten ständigt påmind genom nästan varje scen, där komiken spelar på eländig kamp och förnedring. Resultatet, feel bad-komedi stundom oroar – men mest roar. Trist nog får Salams kärleksintresse Miriam och de andra kvinnorna väldigt liten plats i rampljuset, trots att de bidrar till att föra handlingen framåt. Om detta är en subtil nick till att det bakom varje man står en kvinna, är högst tveksamt.
