Tarzan

Efter den något vågade satsningen på en 3 000 år gammal kinesisk folksaga, som dessutom visade sig vara en typisk tjejfilm, levererar Disneyfabriken i år ett säkert grabbmärke - en animering av Edgar Rice Burroughs livsverk [I]Tarzan[/I]. Hittebarnet som växer upp med aporna i djungeln och likt Mowgli hamnar i en konfliktsituation när han träffar människor. Vem tillhör jag? Vem ska jag följa? Här valde Burroughs en väg, Disney en annan, en mer politiskt korrekt tillbaka-till-naturen-lösning. Om berättarformen sedan flera år gått i stå hos Disney - vilken myt eller litterär förlaga man än väljer stöps den och manglas till en kletig disneyfiering - så har tekniken tagit ett stort kliv fram i [I]Tarzan[/I]. Ett nytt animationsprogram kallat Deep Canvas skapar här ett djup och en färgprakt, ja rentav en doft, som vi aldrig sett och känt förut. Man borde nöjt sig med denna innovation. Men Disneystudion påminner allt mer om de pyrotekniska fabrikerna i Hollywood. Ingenjörernas barnsliga förtjusning över datoranimationens möjligheter vet inga gränser. Inte minst i hastighet. Tarzan visslar runt längs trädgrenarna i Formel 1-fart. Så fort att inget mänskligt öga hinner uppfatta vad som sker. Man laddar också sina filmer med allt fler våldsamma episoder, med enda följd att de minsta barnen gråtande kryper upp i sina föräldrars famn. För oss andra, vi som i någon mening växt upp med Tarzan, är det svårt att ta honom på allvar. Den löjligt spetsiga hakan, den parodiskt atletiska överkroppen och det blixtrande stomatol-leendet känns inte bekant från vare sig filmerna eller serietidningarna. Däremot har man lagt ner mycket arbete på att gestalta hans händer och fötter. Hur hans gripreflexer tagit intryck av omgivningen, hur han faktiskt mer eller mindre går på alla fyra, som en gorilla. Det är ambitiöst och genomtänkt. Men, som vanligt i de senare Disneyfilmerna, dränks hela anrättningen i sångnummer som understryker vikten av att följa vårt hjärtas röst för att bli lyckliga och hela människor. Det vilar en sorts infantil nyandlighet över de senaste Disneyfilmerna som är lätt att genomskåda eftersom templet heter McDonald's och bönen kommer från våra små, som vill ha ännu fler korkade leksaker till barnkammaren. Jag tyckte verkligen om [I]Den lilla sjöjungfrun[/I] och [I]Skönheten och odjuret[/I]. Men nu har Disney fastnat i en förutsägbar formel. Där huvudrollerna är omöjliga att hålla isär. Vad är skillnaden på Pocahontas och Jasmin? På Tarzan och Herkules? Sjöjungfrun hade i alla fall fiskstjärt.