Ta ner stjärnorna

Mildred är en kvinna under ingens påverkan. Mannen är död sedan några år, det yngsta barnet har just flyttat ut och Mildred har betalat av lånen på lilla huset i förorten där hon bor. Hon blir bekant med den unga grannen, Monica, vars hustrumisshandlare till man just har lämnat henne ensam med en liten son. Mildred rycker in som dagmamma när Monica jobbar skift på mejeriet och låter sig, inledningsvis i brist på riktning och mål, bli en del av den unga familjens vardag. Genom vänskapen med Monica börjar hon också inse att det finns ett liv utanför den sovande förorten, och att livet faktiskt inte är över förrän det är över. Det är kanske är lite väl väntat att jämföra Nick Cassavetes debutfilm med hans internationellt kända pappas skapande, men det är nästan ofrånkomligt eftersom han förlägger sin historia i samma tematiska landskap som John Cassavetes härskade över. När Nick dessutom sätter Gena Rowlands (Nicks mamma) i huvudrollen får han skylla sig själv. Till skillnad från fadern målar Nick Cassavetes livet i relativt ljusa färger. Det är ingen solskenshistoria, de mentala dalarna finns där, men individerna - det handlar verkligen om sådana - är inte genomneurotiska och de problem de ställs inför är inte helt olösbara, utan tvärtom fyllda av möjligheter. Men detta skall dock inte förväxlas med tillrättalagd sötsliskighet (även om det är nära vid ett fåtal tillfällen). Nick Cassavetes visar med det angenämt öppna slutet att han vet att lyckan kan vara en schimär, eller som Monica säger: jag vet inte hur länge vi kommer att leva som The Brady Bunch. Det är inte ofta en filmare tar sin historia och sina karaktärer på sådant allvar som Nick Cassavetes gör. I en tid då de flesta filmer baseras på den senaste marknadsundersökningen om "vad folk vill ha" är det en fröjd att följa hans envetna, stillsamma och eftertänksamma försök lotsa mig in i Mildreds värld. Och även om han till stor del lyckas väl i sitt uppsåt lider filmen ändå av några betydande temposvackor, de flesta till följd av en malplacerad övertydlighet, som är svåra att bortse från. Men Gena Rowlands är självklart storartad och värd hela biljetten. Inte minst då hon går i clinch med Gerard Depardieus plötsligt uppdykande lastbilschaffis.