Symfoni & Bisarrt!

Sällan småspringer man morgontrött till biografen, inte bort från en utlovad frukost på sängkanten, månadens enda lediga förmiddag. Men Filmcentrums två kortfilmsprogram får alla nyfikna eller gravt beroende individer att trotsa naturlagar, även om filmerna som enskilda verk har visats vid andra tillfällen. Här samsas några av Sveriges främsta animatörer med performanceartister, internationella kortfilmsjättar, och ett, vad ska man säga, original som M A Numminen. Den stillsamma och i högsta grad levande sammansättningen utgör halva behållningen.I Bisarrt! -- sex bilder av verkligheten, finner man ett axplock av ytterst personliga, korta filmer. Tillsammans ger de en bit närvaro, samtidigt som de, var och en för sig, tillåts sjunka in och ges ordentligt med andrum på duken. Magnus Carlssons groteska och animerade yttranden i Sverige, visserligen inte tillhörande hans starkaste, inleder programmets utflykt som avslutas med genialt enkla Senaste nytt. Det finns lustigt nog en röd tråd mellan amatörpornografins -bakom kulisserna- i Påsatt, och den tecknade nallebjörns-skräcken i Dagen bräcks, där lillen befinner sig på vift med just kulissmakarna hack i häl. Även i briljanta Stjärne-Nilssons Bakom mahognybordet, och Jarmuschs Coffee and Cigarettes, Somewhere in California (med Iggy Pop och Tom Waits), finner man snara, likartade drag underliggande melankoli och humor i lågmälda och uttrycksfulla former. Symfoni en musikalisk attack är ett fantastiskt litet potpurri. Dea Marina, Åsa Sjöströms "havefrue", är ett bra exempel på hur man kan använda sig av konventionella musikvideogrepp på ett högst personligt sätt. Sjöströms ständigt flytande transformationer lever ett eget liv, vid sidan av Hieronymus Boschs myllrande periferier och Salvador Dal%s omöjliga världar. Den stilla sången och det stundtals repetetiva bildspråket, för tankarna till en sorgsen besvärjelse. En alltför sann saga berättad av havets gudinna, som fastgjuten vid strandkanten registrerar sin omvärld. I dialog med musikvideon befinner sig även Max Anderssons mörka, men inte humorbefriade dockmassaker, samt Aki Kaurismäkis och Leningrad Cowboys variation av These Boots are Made for Walking. Iförda sedvanligt överdimensionerade snabeldon, definititvt inte tillverkade för att ta längre promenader i, för de oss heller ej speciellt långt i den bildmässiga upplevelsen. Till gengäld spatserar de rakt in i hjärtat. I såväl Hindsefelts och Dahlbecks uttrycksfulla musikaliska triangeldrama Do nothin' till you hear from me, och Abou Ben Boogie (en klassisk 40-tals animation), som den performancebaserade Brooms, beblandar sig musiken med de "kroppsliga" uttrycken. I Brooms ger ett antal gatusopande samba-kusiner ett musikaliskt svar på Einstürzende Neubauten. Föreställningen varierar skickligt mellan kvastskafts-Astaire till hetsiga jakter, men en evig fråga infinner sig dock, varför perormanceartister som använder sig av rörliga bilder, aldrig fullt ut utnyttjar sig av närhetens möjligheter? I den tvetydiga M A Numminen plays Wittgenstein, gör egensinnighetens mästare upp med uttryckets alla konventioner i en personlig tolkning av en motsägelsefull tes, "det man inte kan tala om, måste man tiga om". Gå och se!