SVJ – Stora vänliga jätten

Calle Wahlström 11:27 21 Jul 2016

Från E.T. till A.I. har skilsmässobarnet Steven Spielbergs filmiska universum befolkats av svikna barn. Inte sällan är kärnfamiljen splittrad, som i just E.T. där Elliots pappa inte längre finns med i bilden, och en trygg punkt hittas istället utanför den mänskliga familjekonstellationen. Eller kanske är kärnfamiljen en ren omöjlighet, varför den tar artificiell form i A.I.

På pappret är därför SVJ – Stora vänliga jätten, Roald Dahls berättelse om den föräldralösa Sophie som stiftar bekantskap med en vänligt sinnad jätte, ett perfekt projekt för Spielberg och den framlidne manusförfattarinnan Melissa Mathison som en gång skrev manuset till E.T.

Debuterande Ruby Barnhill spelar med stora mått charm den envisa Sophie som en sömnlös natt på barnhemmet får syn på den titulära jätten. Men det är Mark Rylance som får briljera när han lånar sin röst till jätten. Skådespelaren som så sent som i vintras belönades med en Oscar för sin insats i Spielbergs Spionernas bro tycks i SVJ ha ännu roligare med Dahls tungvrickande text. I hans sällskap vill Sophie snart inte återvända till barnhemmet.

Men i någon bemärkelse är det på pappret filmen är som bäst. De dataanimationer och den motion capture som levandegör den krokiga jätten är aldrig så intagande som Rylances röstskådespel. Överhuvudtaget är det en bjärt digital sagovärld som i varje fall får mig att sakna Carlo Rambaldis specialeffekter och dockmakeri i E.T.

Samtidigt låter den digitala tekniken kameran valsa lekfullt genom berättelsen i rörelser nästan lika snirkliga som jättens repliker. Många scener – exempelvis när jätten bjuds på en ståtlig frukostbuffé i Buckingham Palace – är snillrikt utformade, och även om det lika ofta känns något slentrianmässigt är SVJ ändå en reslig film som sträcker sig flera snäpp över Spielbergs höga lägstanivå.

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 

Fler filmrecensioner

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!