Det finns säkert väldigt många förklaringar till varför TV-serien Svensson, Svensson blivit en sådan braksuccé. Min teori är att många av oss kan känna igen drag av våra egna fäder i den misslyckade men godhjärtade "familjeförsörjaren" Gustaf Svensson. Han gör och säger fel saker hela tiden, men alltid med familjens bästa i tankarna. När det nu är dags för Svensson, Svensson - filmen är det klart att den begåvade manustrion Michael Hjorth, Johan Kindblom och Tomas Tivemark ska låta Gustaf och hans familj lämna vardagsrummet och röra sig fritt i sitt älskade Vivalla.
Tyvärr för stackars Gustaf betyder det också att TV-seriens trygga och ombonade hemmiljö inte längre skyddar honom. När han nu, så att säga, måste upp till bevis framträder hans patetiska person i full dager. Likt en kastrerad Al Bundy är han ibland direkt elak mot sina närmaste, och han är så livrädd för förändring att han är beredd att gå till vilka ytterligheter som helst för att bevara sin tillvaro intakt. Det framstår som en monumental gåta hur hans vackra och begåvade fru står ut med honom, och att barnen Max och Lina inte blir punkare eller värstingar.
Visst är det ett intressant drag att låta hela familjen åka till Stockholm, men Gustaf osannolika karriär i storstaden - och personerna som omger den - är för överdriven för att framkalla några igenkännande skratt.
Visst är de absurda situationerna som uppstår ibland riktigt roliga, men det är för långt mellan de komiska höjdpunkterna och oftast blir det mer pinsamt än underhållande. När eftertexterna rullar har jag faktiskt full förståelse för Gustafs ultrakonservatism: vissa saker borde faktiskt aldrig ändras, och Svensson, Svensson borde ha förblivit en lysande svensk TV-serie - och ingenting annat.
Skådespelare:
Regi:
