Svarta änglar

Det är ett par år sedan den nya zeeländska filmen Svarta änglar gjorde succé på filmfestivaler runt om i världen, men vissa filmer är då värda att vänta på, bara den verklighetsbaserade berättelsen i sig, om två tonårsflickors fatala vänskap, är intressant. Regissören Peter Jackson lyckas dessutom formmässigt fånga deras värld i fantasifyllda bilder, samtidigt som den obarmhärtiga vardagen tränger sig på; en lyckad kombination av bildkonst och tragikomiskt innehåll.Mest tragiskt får man väl ändå säga. Lycka är att finna en bästa vän, men gud nåde den som skiljer dessa flickor åt. Den sanna och mycket omtalade händelsen utspelade sig i Nya Zeeland på 50-talet. Engelska Juliet är ny i klassen, och finner snart en tvillingsjäl i enstöringen Pauline. Även om deras bakgrund skiljer dem åt, Juliet kommer från en kultiverad överklass medan Paulines föräldrar är religiös arbetarklass, har båda ärr av tidigare sjukdomar. De har en minst sagt livlig fantasi och fullkomligen flödar av kreativitet, skriver långa följetonger och skulpterar lerfigurer, tittar på film och drömmer om Hollywood. De blir nära vänner. För nära, anser deras familjer. Men tanken på en separation blir för mycket för de två vännerna som desperat försöker rädda situationen. De kunde inte ha valt ett sämre sätt, tro mig. Med skickliga specialeffekter och lite klumpigare leranimationer blir vi delaktiga i deras färgstarka fantasivärld, dramatiskt tillskruvad. Pauline och Juliet är höga av adolecens, yrvaken sexualitet blandas med naiv romantik. Peter Jackson och manusförfattaren Francis Walsh lyfter fram gränsen mellan verkligheten och den oproblematiska tillvaro som flickorna skulle vilja leva i, och låter motståndet ta formen av de oförstående föräldrarna. Rollerna spelas övertygande av Melaine Lynskey och Kate Winslet (Förnuft och känsla), men det finns tendenser till manierat överspel som ibland är lite irriterande, särskilt från Winslet sida. Blir man barnslig av att vara labil, eller blir man labil av att vara barnslig? Det är alldeles för mycket skrik, spring i skogen och tokiga lekar i början av filmen, men det lägger sig tack och lov då är deras hatkärlek till Orson Welles mycket roligare.Peter Jackson har tidigare gjort sig ett namn som regissör till några pastischartade splatterfilmer, så Svarta änglar kom som något av en överraskning. Han visar sig vara full av överraskningar, hans nya film The Frighteners är ett ytterst lättviktigt spökdrama med tröttkomiska inslag. Således kommer det inte som en överraskning att Jacksons allra senaste projekt är en nyinspelning av King Kong. Vid detta laget har han lämnat de svarta änglarna långt bakom sig, men det hindrar inte att vi fortfarande kan ta del av deras alldeles egna värld.