Nioåriga Sól blir skickad till en okänd släktings gård över sommaren där hon får hjälpa till att förlösa en kalv och se den slaktas framför sina ögon. I denna coming-of-age kan vi utröna en rädsla för att växa, vilket är just vad hon tvingas göra på gården där ett slags maktkamp mellan en plågad dräng (som Sól genast fattar tycke för), familjens eldiga dotter och Sól själv, kommer att utspela sig.
Den dramatiska isländska naturen lånar sig förstås utmärkt till vita duken: Svanen är naturlyrisk och finstämd. Sóls förmåga att omdömeslöst ta in sin omgivning utmanar delvis tittarens sympatier och gör berättelsen både vacker och otäck. Filmen tappar i takt med att allt mer fokus läggs på intrigerna kring dottern i familjen och slutet blir förhastat, men så länge Hjörleifsdóttir stannar hos Sól fungerar det riktigt bra. Då lyckas hon fånga barnets blick på tillvaron på ett övertygande sätt. Och vilken blick sen! Grima Valsdóttir är enastående som Sól. Genom sina kloka, fundersamma ögon absorberar hon sin omgivning för att i tystnad pussla ihop den gåtfulla vuxenvärlden.
Det är för tidigt att tala om en isländsk filmvåg, med med en av 2016 års bästa filmer, Bland män och får, fjolårets Heartstone och nu Svanen bådar det gott för isländsk film på det internationella territoriet.
