Sunset är László Nemes andra film efter den hyllade och Oscarsbelönade filmen Sauls son från 2015, och skildrar Ungern strax innan första världskriget bryter ut. Efter att ha vuxit upp på barnhem återvänder Iriz Leiter till Budapest för att söka arbete i hennes bortgångna föräldrars berömda hattaffär. Det dröjer inte länge förrän Iriz får veta att hennes förflutna rymmer mer hemligheter än vad hon kunnat ana. En storebror som hon själv inte har något minne av, men som är ökänd för sin våldsamhet, rör sig i staden. Iriz blir snart besatt av att hitta honom.
Filmer som baseras på historiska händelser brottas ofta med ambitionen att försöka fånga tidsandan genom en så realistisk kostym och scenografi som möjligt. I värsta fall blir skildringar som dessa allt för kulissartade och platta. László Nemes däremot, har valt att inte förhandla med sina ambitioner. Istället har varje scen laddats med en särskild noggrannhet och det på ett sådan nedtonat och finkänsligt sätt, att dramatiken nästa flyter förbi. Från Iriz Leiters axlar får vi följa hennes snabba steg genom stadens upplysta salonger och mörka gränder. När hennes nacke inte är i fokus, ligger kameran tätt intill ansiktet, där blicken växlar mellan trötthet, sorg och en växande envishet som gränsar till galenskap.
Som titeln Sunset metaforiskt avslöjar, handlar filmen om förändring. Framförallt tycks man vilja peka på de olika villkor som skilde män och kvinnor åt under 1900-talets början. Hattaffären hyllar det sköna, kvinnor i vackra spetsklänningar och uppsättningar, medan männen står för det distanserade, våldsamma och mörka. Nemes har försökt fånga skiftningen mellan detta, ibland lite väl övertydligt, men i huvudsak med ett lyckat resultat. Sunset visar att det går att söka sig bortom kostymdramats begränsningar, och låta varje scen resultera i ett skickligt komponerat hantverk.
