Stuart Little

Varför måste vi ta in allt trams som görs i USA? Frågan är självklart naiv - och svaret givet - men den sliter ändå i mitt inre efter visningen av denna saga om den lilla musen som både kan prata, känna och tänka (en bedrift bara det, då han ständigt är omgiven av ett smärtsamt käckt soundtrack). Problemen är många: Den digra sentimentaliteten, det usla dubbningsarbetet, de övertydliga moraliteterna. Visst är gnagaren välgjord (och intrigen av gångbart snitt) men något annat vore väl konstigt då hela filmens existensberättigande hänger på just datorernas förmåga att skapa liv i död materia. Filmen var nu möjlig att göra, helt enkelt, därför gjordes den. Någon annat existensberättigande kan jag inte hitta för denna emotionella utpressning. Rob Minkoff och manusförfattande M. Night Shyamalan (som senast gjorde populära thrillern [I]Sjätte sinnet[/I]) sockrar en redan sötad historia och klär den sedan i både spets och sidenklänning. Vi pratar överdos - om inte en dödlig sådan så åtminstone avtrubbande. Svenskens förmåga och vilja att till sig allt amerikanskt som vore det modersmjölk, är rätt patetisk. Och apropå sådana stämningar: Mikael Persbrandts har nu fallit djupt ner i sitt skurkfack. Här är nämligen till och med hans röst type-castad.