Ni som redan har en relation till Stolthet och fördom kommer förstås se den här filmen helt oavsett vad jag tycker. Det är er andra jag vänder mig till - ni som ännu inte bestämt om bekant handling, romantiskt stämning och Keira Knightley är värt nittio spänn. Visst är det det. Om den tio år gamla BBC-serien led av en svår dos sirap är nyinspelningen rena South beach-dieten. Precis som sin centralkaraktär Elizabeth Bennett är Joe Wrights film kvicktänkt, rolig och självständig.
Austen brukar numera läsas som om samhällets problem med systrarna Bennet är att de gillar att ha kul. Sanningen är mörkare och mer komplex. En fattig far har inte råd med hemgiften för en enda dotter, än mindre fem, och det är livet på ruinens brant som driver fru Bennet till hönsig hysteri. Just detta samhälle, där kvinnan är en ekonomisk börda och den dottern ett fruktansvärt ok, kommunicerar filmen med enorm framgång i allt från statustydliga dräkter till halvviskat skvaller. När Elizabeth tackar nej till tråkiga kusin Collins förnuftiga frieri dömer hon hela familjen till fattigdom. Det är inte charmigt individualistiskt, det är själviskt och tanklöst.
Det här är nyckeln till hela filmen eftersom det gör det helt okej att tycka illa om Keira Knightley. Det är som om hon genom Lizzies skavanker utvecklar en egen personlighet. Knightleys sätt att leverera elaka repliker med en retsamt hemlig kyss i mungipan påminner som bäst om en ung Winona Ryder. Nu blir det också trovärdigt att Mr. Darcy ogillar henne så intensivt från första början. Själv är han så dryg att man kan hata honom helhjärtat hela första timmen. Inte nog med att han lyckas fördriva min inre bild av en lönnfet Colin Firth i knäbyxor! På dryga två timmar levererar Matthew McFadyen ett verkligt under: han förvandlas oförklarligt från ful och stroppig surkart till karismatisk sexgud. Det finns hopp, mina herrar. Gott nytt år, mina damer.
Skådespelare:
Regi:
