Sommaren 1973 övergick Jan Erik Olssons misslyckade rån mot Kreditbanken vid Norrmalmstorg i ett utdraget gisslandrama. Psykologen Nils Bejerot kallade först tycket som uppstod mellan bankrånare och gisslan för Norrmalmstorgssyndromet, men när händelsen fick snurr i internationell media hade det vips döpts om efter vår huvudstad. Jag anar att det är med liknande logik Stockholm lånat sitt namn till Robert Budreaus fiktiva skildring av händelserna och dramat försetts med en mer välkänd vy över slottet och riksdagen.
Det är här filmens variant av Olsson, den pillertrillande jänkaren Lars (Ethan Hawke), dammar in iförd motorcykelställ, peruk och hatt, beväpnad med k-pist och en transistorradio som bara tycks spela Dylan. I en överspänd ansträngning känns Hawke lite som en turist i Stockholm. Dels för att han har privilegiet att slippa den svenska accent övriga skådespelare påtvingats, men främst för att han inte riktigt lyckas rätta sig i Budreaus beslut att satsa på fars i stället för nerv. Det ser mest ut som att Hawke ska gå på maskerad utklädd till Dennis Hopper i Easy rider.
Apropå maskerader tycks Budreau vilja klä händelsen i en skrud vävd av tidens motkultur, allra helst i de tillkämpade gnistor mellan Noomi Rapaces kammade kassör Bianca och Lars som ska signalera hennes frigörelse. I en övertydlig men rolig scen reciterar hon tårögt ett strömmingsrecept så att hennes handfallna man ska kunna mata barnen. Han tycker å sin sida att det är enklare att plocka ut en köttfärslimpa ur frysen.
Tyvärr känns det som att filmen färdigställts med makens mentalitet. Ljuset är platt och kostym liksom dekor hade också de kunnat vara frysvaror. Trots en tacksam berättelse och ett skapligt tempo utvecklar sig aldrig Stockholm till någon Satans eftermiddag. Sidney Lumets mästerliga anspelning på Stockholmssyndromet fångade upp varje svettpärla i en kvav bank utan att göra våld på filmens komiska inslag. Budreau försöker knappt fånga svetten, men missar ändå de flesta skratten.
