Stjärnsystrar

admin-kollegorna 15:05 23 May 2000
Den farbroderliga berättarrösten ger oss premisserna: barn som föds samma natt, under samma stjärna och som döps till samma namn, kan - om de träffar varandra - bli vänner för evigt. Just denna saga, meddelar farbrodern, handlar om norrländska Johanna, Johanna och Johanna och om deras fantastiska första möte. Med ett sådant upplägg väntar man sig ett smärre stordåd av de tre åttaåringarna; kanske en veganattack på Scans nordligaste etablering, kanske en uppsträckning av det lutande tornet i Pisa - i alla fall inte en smärre och odramatisk uppsökning av en bortsprungen tamhund. Att detta annonserade möte dessutom bara utgör ett marginell skeende i filmens slutscener avslöjar med grafisk tydlighet att denna snälla men ojämna films dramaturgi lämnar ett och annat att önska. Filmens tre episoder, där vi alltså får följa flickorna vid tiden för deras repspektive åttaårsdag, är av påfallande olika art. Den första berättar om den Carola-liknande mamman som vill tvinga Johanna 1 att sjunga i byns kör men som via den lokala läkaren kommer på bättre tankar. Här finns lite uppbygglig moral men också en lättsam och angenäm humor - inte minst förmedlad genom en som oftast stilsäker Tintin Anderzon. Johanna 2 har det värre, hon utsätts för barnfilmsstereotypen numero uno: den bullrige, mysige, kakbakande, allting genomskådande och framförallt kramgoe morfadern. Och den nästan lika goa mormodern. När denna korta historia tar oss dit vi anar, övergår det mysiga i ren etisk upprumpning; som när Johanna 2 i en svårsmält scen läxar upp pappa och mormor i ämnet känsloutlevelse. Och i den tredje episoden, som har fått maka lite på sig för att vi ska hinna få se den slutliga sammankomsten, möter vi en Johanna som vill men inte får sjunga. Det handlar alltså som smarta barn som gör smarta saker, som lär vuxna om saker de sedan länge förträngt. Att döma av de ideligen repeterade stjärnsyskon-premisserna hyser filmmakarna tyvärr inte samma tilltro till publikens slutledningsförmåga. De tre Johannorna fungerar således föga som möjliga buskamrater till publikens unga, utan mer som föredömen. Och sådana brukar ju sällan vara så roliga. Snarare rejäla, välvilliga och lite tråkiga - ungefär som denna film.
Skådespelare: 
Regi: 

Fler filmrecensioner