I 1600-talets England var kvinnor bannlysta från teaterns scener och Shakespeares pjäser framfördes av idel herrar. Bland dessa herrar ansågs Ned Kynaston vara den som gjorde sig vackrast som kvinna och hans paradroll var Desdemona från [I]Othello[/I]. Förmodligen behövdes bara de två föregående meningarna för att sälja in det här manuset. [I]Shakespeare in Love[/I] = ka-ching, hence, The Stage Beauty. Ungefär.
Receptet känns igen. Aristokrati, könsöverskridande, lite engelsk wit och fler peruker än vad After Dark har förbrukat sedan 80-talet. Lägg till lite sexuellt ambivalenta karaktärer, intrigerande älskarinnor och ett farsartat manus och du har en kärnpublik som kommer så fort pudermolnen börjar materialisera sig på filmhorisonten. Och de (trad-bögarna och träbrosch-tanterna) kommer nog inte att bli besvikna. [I]The Stage Beauty[/I] har allt det här. Det är trivsamt, lite spännande och bitvis roligt men det är aldrig någonsin engagerande. Historien verkar helt enkelt inte räckt till för att göra två timmar film och resultatet av detta blir att flera av scenerna blir plågsamt övertydliga. Och för oss som inte är nämnvärt fascinerade över att män kan bära klänning blir upplevelsen, trots ett ganska hyfsat tempo, tämligen förutsägbar. Skådepelarna gör bra ifrån sig (med undantag av Claire Danes som verkar helt bortkommen bland all tyll och spets) och skämten är proportionerligt utportionerade. Och när du lämnar biografen så får du vara glad om du kommer ihåg någonting alls av vad du just såg.The Stage Beauty
Skådespelare:
Regi:
