Spy Hard - Helt utan hämningar

Det är nu snart 20 år sedan bröderna David och Jerry Zucker startade hela den här karusellen med sin inte alls obegåvade Kentucky fried movie. Tre år senare var det dags för den likaledes riktigt komiska Titta, vi flyger och vips hade parodin på genrer och klichéer blivit till en alldeles egen filmgenre, den allra simplaste form av postmodernism. På senare år har de gråa hollywoodpantrarna Lloyd Bridges och Leslie Nielsen blivit något av genrens galjonsfigurer. I Den nakna pistolen-"trilogin" och de båda Hot shots-filmerna kan man med avancerade mätinstrument skönja en och annan ambition till intelligent satir, men på det hela taget lyser kreativiteten och uppfinningsrikedomen med pinsam frånvaro. Och för att säga det snällt: Spy hard - helt utan hämningar bekräftar samtliga våra fördomar om genren. Redan i förtexterna delges vi den upprörande informationen att hela fyra man samsats om arbetet med manuset till filmen. Detta är filmens egentliga gåta, själva intrigen om gangstern Rancon som letar efter ett microchip till en satellit, eller vad det nu var, är milt sagt försumbar. Det fantastiska, det fullständigt enastående, är att fyra vuxna människor på fullt allvar enats om att det här är minsann det roligaste vi kan komma på just nu. Man liksom leker med tanken på vilka skämt de bestämde sig för att steka. Hur kul är det till exempel att Leslie Nielsen, under pågående nedfärd med fallskärm, häller upp ett glas konjak, släpper flaskan, som hamnar i huvudet på en motionär, som faller ihop? Jo, förmodligen lika roligt som när samme Nielsen anländer till golfklubben, fångar en golfboll i luften i hög hastighet, kastar in den på banan igen - och gissa vad som händer! - jo, han träffar en golfare i huvudet, som faller ihop. Helt otippat. Dialogen är exakt lika genomtänkt, med skojiga replikskiften som: - Operator, give me Washington! - George? - No, D.C. Och sannolikt var stämningen på kokpunkten i manusrummet när man kläckte vem som skulle vara busschauffören i "parodin" på Speed: - Grabbar, grabbar, jag vet!! Vi låter Ray Charles köra bussen!! - Jippie! Vad ballt! Han ser ju ingenting, det blir ju hur festligt som helst! - Ja, hihi, och så låter vi honom säga, vänta här ska ni höra, fniss, så låter vi honom säga "Och nästa hållplats är Melrose...tror jag!!". Haha! Fattar ni..."tror jag"....!!! För övrigt har jag oerhört svårt att förstå funktionen med avsnitten som ska föreställa parodier på andra filmer. För i samtliga, vare sig det handlar om I skottlinjen, Speed eller den klassiska dansscenen i Pulp fiction så saknas ett väsentligt element - humor. Det är varken parodi, satir eller pastisch. Att bara upprepa en scen och liksom "rita mustasch" på den bör i bästa fall rubriceras buskis. Själv tror jag att jag log en gång. Men jag minns inte längre åt vad.