Isabelle Huppert spelar bortglömd schlagerdrottning i Bavo Defurnes romantiska komedi Souvenir.
På 1970-talet stod filmens Liliane (Isabelle Huppert), då känd under artistnamnet Laura, besegrad av ABBA i Eurovisionsfestivalen. Inte illa pinkat kan tyckas. Men efter det haltade karriären, och fyrtio år senare har paljettdressen bytts ut mot hårnät och blå gummihandskar på ett fabriksgolv där djupfryst paté produceras på löpande band. Sen sina glansdagar har hon blivit svaret på en fråga ingen längre kan. Något hon bevittnar ensam framför tevens frågesport med en flaska nära till hands.
I en lägenhet vars möblemang inte uppdaterats sen just ABBA toppade listorna tycks Liliane existera i total glömska. Det tills att den tjugoettårige boxaren Jean (Kévin Aizïs) tillfälligt dyker upp på hennes arbete. Snart bubblar både en romans och en comeback, båda lika vansinniga.
Jag önskar att jag kunde säga att Huppert bär filmen, eller att rollen var som skriven för henne. Men faktum är att även om det är Huppert som gör filmen uthärdlig är Liliane plågsamt underskriven i jämförelse med hennes nyliga formtoppar i filmer som Dagen efter denna eller Elle.
Visst, få skådespelare oavsett ålder eller kön kan spela mot en spegel som Huppert eller matcha hennes okoncentrerade melankoli. Hon har ett sätt att ta sin publik i fullkomlig besittning just genom att se ut som om hon överhuvudtaget inte var närvarande. Så också här. Men i den lättviktiga Souvenir spelas aldrig teman som alkoholism, åtrå eller åldrande ut för varken skratt eller medlidande och vi förväntas nöja oss med Hupperts blotta närvaro.
Efter ett malplacerat anslag – frånstötande animerad kolsyra stiger i ett glas Treo till musik bättre lämpad för en Patricia Highsmithfilmatisering – är ledan på fabriken det enda Souvenir tar sig tillräcklig tid att etablera. Tristessen riktigt kryper, men av fel anledning.
I den hafsiga och glättiga regin hinner vi inte heller glädjas åt att det för en gångs skull är en kvinna över de sextio som hjälper sig till en yngre man. Dels för att den valpiga Aizïs är en påtvingad match för en skådespelerska som Huppert och dels för att deras förhållande snart blivit poängen i ett nostalgiskt varieténummer.
Filmen är tyvärr minst lika slätstruken som Lilianes comeback, en annars knappt godkänd bagatell benådad av Hupperts medverkan.
