Fransoser har basker, de dricker vin och bryter baguetter i grönskan medan musettdragspelet kvider. Det verkar pågå en anakronistisk trend just nu i Filmfrankrike (eller så är det bara distributören Sonet Film som köpt ett paket etiketterat Dåtid). I fortfarande Sverige-aktuella [I]Bron över Seine[/I] spelar Gérard Depardieu gammaldags melodram-romantik och i denna lite knöligt angenäma film är steget inte långt till grodvinsfilmen, eller vad den franska varianten av pilsnerfilm nu kan tänkas kallas. Det här är helt enkelt en mycket "folklig" film om Vagabonden som är kär i Hembiträdet som är vän med Soldaten men som trots Vagabondens tydliga kärlek ändå väljer den rike Apotekaren. Åskådare till dramat är bland andra Änkan, den ilskne Brottaren/Skurken och den innerst inne barnslige Fabrikör´n. Om Pippi Långstrump hade kommit bärandes på Kling och Klang skulle ingen höja på ögonbrynen. Sannolikt inte heller filmmakarna. Ambitionen var kanske inte att göra en fri tolkning av den senaste svenska Pommac-reklamen, men självklart att göra en gammeldags genrefilm, på allvar. Det ter sig modigt, men kanske mest utifrån svenska premisser. En likartat bred och folklig film skulle vara helt omöjlig att göra här och nu (om det nu inte vore Killinggänget som drog upp riktlinjerna) men i Frankrike är ju provinsialism och patriotism inte enbart något att driva med, om man säger så.
Nå, det är en snäll bagatell, om snälla människor i ett i grunden snällt samhälle där det är arbetarna som tjänar på skillnaderna mellan klasserna. Visst, de är fattiga men framför allt fria att leva sitt liv i sus och dus. Och den rike, snälle fabrikör´n tittar avundsjukt på.
Det är fyrkantigt men också ganska charmigt. Precis som Eric Cantonas skådespelarkonst.
Skådespelare:
Regi:
