En störig sak med viss Hollywoodfilm är att alla har så konsekvent beteende. Alla har till exempel stolthet, vilket är en dålig skildring av livet.
På samma sätt som att man förnekar mobiltelefonens existens i rom coms (missförstånd, sliding doors, att komma försent) är 30-åringars påhittade stolthet tydligen egenskap nog att bygga en hel film på. Min ringa erfarenhet av livet är att kärlek inte är så mycket stolthet som att förnedras och att förnedra och i bästa fall ha some good times mellan varven.
Plotten i Something Borrowed är att Rachel (Ginnifer Goodwin) och Darcy (Kate Hudson) är bästa vänner. Darcy ska gifta sig med en dude som också Rachel har varit kär i sedan law school. Killen som de är kära i har samma roll som personliga tränare har på gym: de är där, man vill ligga med dem, men vill man prata dem?
Man vet att man ser på en tvivelaktig film när man tänker så och när villorna i Southampton är mer åtråvärda än personerna. Det blir som att dessa helt okej Hollywoodstjärnor blir statister i en film som handlar om östkust-romanitk. Man blir inte rörd när någon tjurig brud blir kysst av killen som inte släpper kylskåpet, utan för att det sker utanför ett brownstone-hus i New York.
