Det är över 40 år sedan den socialistiska majrevolten skakade om Frankrike och resten av världen. Numera lever de flesta av de gamla revolutionärerna förmodat stillsamma liv i ett Frankrike vars kvarvarande sociala välstånd de har sig själva att tacka för. Detta gäller även Michel och Marin-Claire Daroussin, var tillvaro tycks vara lycklig trots att Michel tvingats ta avsked från arbetet som fackrepresentant i Marseilles hamn.
Det goda livet går dock upp i rök med en våldsam smäll när paret utsätts för ett rån som till en början chockar dem svårt, men som med tiden snarare föder problematiska etiska tankegångar. De båda makarna minns sina gamla ideal och exponeras samtidigt för den iskalla byråkrati som styr landet.
Snön på Kilimanjaro är en film med starkt socialt patos som skildrar ett samtida Europa där det sociala arvet betyder mer än någonsin och där det moraliska ansvaret för samhället, sig själv och sina medmänniskor blivit alltmer undanflyende. Tyvärr finns det bitvis något artificiellt och fabricerat över makarna och deras blodstjocka samhällsengagemang. Man vill gärna tro att det är att dessa moraliska mönsterelever verkligen existerar, men känslan är att det handlar om en utopi (obs, nihilism).
