Ariane Ascaride
Min pappa är ingenjör
I sin förra film, Marie-Jo och hennes två älskare, valde Robert Guédiguian att för en stund lämna misären och de sociala motsättningarna och istället fokusera på ett triangeldrama med frågeställningen om huruvida man kan älska två personer samtidigt, hur man gör sina val för att inte skada någon, och om det överhuvudtageMarie-Jo och hennes två älskare
Efter att ha gjort en knivskarp skildring av misär och främlingsfientlighet i sin förra film [I]Den lugna staden[/I] har Robert Guédiguian nu satt fokus på betydligt mer intima frågeställningar. Filmens titel beskriver ganska väl vad det handlar om: Marie-Jo och hennes man befinner sig mitt i medelåldern, lever ett braDen lugna staden
Something is rotten in the state of France. Det behöver man inte läsa Liberatión för att begripa. På senare år har Europas bästa filmland producerat allt fler filmer av den arten som vi på 70-talet kallade för samhällskritiska. Den gamle filosofiske romantikern Bertrand Tavernier sätter i film efter film - senast [I]All
Marius och JeannetteMed risk för att upprepa mig vill jag ändå hävda att ingen, som fransmännen, kan konsten att lyfta upp det lilla, betydelselösa till att bli det stora, universella. Senast i raden är Robert Guédiguian som med den nästan kriminellt fjäderlätta Marius & Jeannette likväl fångar oss i ett grepp.
Jeannette är ensam tvåbarnsmamma som får sparken från jobbet som kassörska. Hennes lilla hus behöver dock |
