Små varelser och stora

Det finns sannolikt en hel del skäl att inte skaffa barn men det finns ännu fler att faktiskt göra det. Ett inte försumbart är möjligheten att få gå och se de allt fler barnfilmspaket som dyker upp på repertoaren. Det senaste, [I]Små varelser och stora[/I], som består av fyra korta animationer för småbarn, har all den fantasi, lätta galenskap och omkullkastande av normer som utmärker en bra barnfilm. Även om det bakom alla de fyra titlarna: [I]Otto[/I], [I]Rännstenspirater[/I], [I]Hur dinosaurierna lärde sig flyga[/I] och [I]...och halva kungariket[/I] döljer sig såväl inspiration som humor är det framförallt de två senare som dröjer sig kvar i minnet. I den kanadensiska animationen presenteras en något annorlunda teori om dinosauriernas plötsliga utdöd. De stora gynnarna var nämligen inte alls skräckinjagande monster utan snarare jovialiska festprissar, med mycket små hjärnor. Och det var deras dåliga leverne - de partajar natten lång, äter bara skräpmat och hoppar bungy jump, utan rep - som bidrog till deras fall. Här kan ett visst moraliserande anas men filmens skapare, Munro Ferguson, styr i slutscenerna skickligt bort från allt predikande. Görel Cronas tillbakalutat upprymda berättarröst bidrar onekligen till den goda stämningen, det är uppenbart att hon läser en text som faller henne på läppen. Den svenska [I]...och halva kungariket[/I] bygger på sagan om prinsessan som kysser en groda och får en prins för besväret, men tar sedan en oväntad vändning. De små barn som inte känner till ursprungssagan går visserligen miste om nämnda vändnings könspolitiska humor men de lär nog vara nöjda ändå. En prinsessa som äter grodor är ju rätt kul det också. Alla försök, även de mindre lyckade, att bredda filmutbudet för barn är välkomna men när resultatet blir så här gott är det bara att bocka och buga.