Sjöfartsnytt

Lasse Hallström gör mycket film just nu. Mycket film fort. De senaste filmerna har dunkat in med nästan exakt ett års mellanrum -- [I]Ciderhusreglerna[/I], [I]Chocolat[/I], och så nu [I]Sjöfartsnytt[/I]. Och det är inte utan att man kan känna att tempot tar ut sin rätt. Visst, [I]Sjöfartsnytt[/I] är en film där produktionsbudgeten syns i varenda bildruta, med vackert foto, omsorgsfullt ljussatt och berättat med precis den där rätta mängden av skandinaviskt vemod som ger en känsla av omsorg och kvalitet. Men förutom utanpåverket är [I]Sjöfartsnytt[/I] en ganska hafsig film. En riktigt dålig bearbetning av en bok till film (Annie Proulxs Pulitzerbelönade). En film som känns mer som en två timmar lång trailer med "highlights" ur [I]Sjöfartsnytt[/I] än en filmatisering som fångar känslan eller uttrycket i boken. Ett fragmentariskt intryck som jag tror man märker av vare sig man läst boken eller ej. För det känns som om alla upptakter och avtoningar saknas, en känsla som förstärks ytterligare av regissörens val att på ett flertal ställen gå ner i svartruta mellan scenerna. Berättelsen om ärkelosern Quoyle som hittar självkänsla, människovärde kärlek uppe i en karg by i Newfoundland blir förminskad till en historia som lika gärna kunde varit hämtade från en kiosknovell. Karaktärerna och de ofta väldigt dramatiska händelserna känns nermalda och sedan utportionerade till något alldagligt och väldigt ickeoriginellt, vilket också gör att vanligtvis säkra skådiskort som Spacey och Moore gör synnerligen tomma insatser. Undantaget är väl egentligen bara Cate Blanchett som gör ytterligare en briljant insats i en biroll, den här gången den hysteriskt självupptagna och slampiga Petal Bear.