Den första filmfiktionen om mordet på Olof Palme är nu ett publikt och påtagligt faktum. Inget annat filmtema skulle kunna alstra så mycket uppmärksamhet som detta - nja, möjligtvis en dokumentär från kungens sovrum - och det ska till en hård men rättvis man att bära den tunga manteln. En som Kjell Sundvall. Mannen som inte bara har gjort en av sentidens bästa svenska thrillers, Jägarna, utan även den underbara och klassiska semesterkatastrofen Vi hade i alla fall tur med vädret, har de gånger jag träffat honom framstått som en rättfram, oböjligt hederlig karl av folkhemsformat. Och följdaktligen aningen fyrkantig.
Så ter sig även hans film, baserade på en påstått anonym författares konspirationsteori. Vi kliver in i en männens värld där all synbar framåtrörelse bär ett maskulint signum och där kvinnan, framförallt polishustrun (Pernilla August) står för det beständiga, alternativt det konserverande. Vi möter - mer intressant och en nödvändig påminnelse - ett folkhem fyllt av ett hat mot vår dåtida statsminister. Såväl mörka högerkrafter som de mindre ljuskygga, men desto mer potenta, höga herrarna såg i Palme en betydande fara för den svenska framgångsmaskinen. Även om vi i filmen aldrig exakt får reda på vilka som i slutändan betalar för mordet, är det inget tvivel om att de står att hitta i samhällets topp och inte i en spritindränkt etta i förorten.
I centrum för Sundvalls version finner vi polismannen Roger Nyman (Mikael Persbrandt) som på klassiskt thrillermanér ramlar över uppgifter som han, för sin egen och sin familjs hälsas skull, inte borde ta del av. Driven av ett rättvisepatos kämpar han dock vidare, med smärstamma påföljder, och är bara sekunder från att avslöja komplotten innan dess resultat är ett faktum.
Intrigkomponenterna är som synes grymt stereotypa och karatärsstallet likaså, men Sundvall är ändå en så pass driven berättare att han, tillsammans med en imponerande akut Persbrandt, nyttjar schablonerna på ett effektivt, spännande och suggestivt vis. Efter visningen ser jag en säpoagent i varje gathörn och en potentiell yrkesmördare i varje tidningsläsande tunnelbaneresenär, vilket väl är ett betyg gott nog.
Men Sista kontraktet lever självklart högt, för att inte säga totalt, på våra förväntningar och vår bakgrundskunskap om mordet. Om detta hade varit en thriller utan verklig förankring skulle intrigen utan tvekan ha tett sig anskrämligt tunn och frustrerande diffus. Och även om konspirationen i filmen känns trovärdig (speciellt för oss som vägrar tro att en grav missbrukare skulle kunna hålla tyst om ett statsministermord) skapar de många antydningarna en svårartad känsla av antiklimax. Jag förstår problemet i att avslöja de egentliga hjärnorna bakom kuppen men ett utpekande hade definitivt skapat en skön, om än tillfällig och illusorisk, tillfredsställelse. Lösa teorier kring mordet är ju som bekant ingen bristvara.
En klar tids- och folkhemsbild får man av faktumet att statsministerna tilläts promenera utan skydd mitt på Stockholms gator. Hur extremt korkad får en säkerhetspolis bli? Eller berodde detta, som filmen antyder, snarare på beräkning än dumhet?
Skådespelare:
Regi:
