800 000 slaktade på 100 dagar. Som Eddie Izzard sa: man måste gå upp otroligt tidigt på morgnarna för att hinna mörda så många människor: "Your diary must look odd: "Get up in the morning, death, death, death, death, death, death, death - lunch - death, death, death - afternoon tea - death, death, death - quick shower..."
Nej, jag antar att "man inte får skoja om sådant". Men inbördeskriget i Rwanda 1994 är så bisarrt och groteskt att det är närmast omöjligt att ta till sig.
FN gjorde det inte, utan vände landet ryggen medan man utredde begreppet "folkmord".
Till skillnad från fjolårets Hotel Rwanda är folkmordet här sett genom den vite mannens ögon. Fader Christopher (John Hurt) är rektor för en skola i Kigali, Joe Connor den unge läraren. När inbördeskriget bryter ut blir skolan fristad för 2 500 tutsier under beskydd av belgiska FN-soldater, ständigt med machetebeväpnade hutuer kretsande kring området. Men snart får styrkan order om att fly landet och lämna tutsierna åt sitt öde.
Att det funnits motsättningar mellan hutuer och tutsier redan tidigare verkar ingen ha en aning om. Man är mest förundrade över hur två folk "som man inte kan se skillnad mellan" plötsligt blivit dödsfiender.
Visst är det en välgärning i sig att filmen gjorts. Det är gripande, viktigt och många gånger välspelat. Men det är synd att rwandierna mest blir en månghövdad staffagefigur som tacksamt tar emot den mikroskopiska hjälp som erbjuds.
Mer Eddie: "And the reason we let them get away with it is because they killed their own people, and we're sort of fine with that. Hitler killed people next door... "Oh... stupid man!" After a couple of years, we won't stand for that, will we?"Skådespelare:
Regi:
