Platssubversiva high school-filmer kan inte gärna hitta en mer vidöppen dörr att sparka in än den amerikanska kristenhetens ängsliga värdeprogram. Det skulle också rent teoretisk kunna bli ganska skojigt om någon vaken manusfilur av typen Mike White, Chris Smith eller varför inte Tina Fey fick brassa på med skenhelighet och för korta byxor i någon timme. Och det är till en början just Feys detaljskarpa [I]Mean Girls [/I]som gör sig påmind. [I]Saved! [/I]kom några månader innan så det här är mirakulöst nog inte en dålig ripoff, vilket annars allt tyder på. Vi befinner oss på ett ohyggligt Jesus-tillvänt high school, och istället för en hunsad Tim Meadows är det Martin Donovan som sektgalet går runt och hurrar "Jesus is in the house! Who's down with the G.O.D.?". Där Lindsay Lohan hade en fenomenal bitchfiende i Rachel McAdams, har man här bytt ner sig till fnösktorra Mandy Moore, som är... tja, lite otrevlig. Till och med voice over-upplägget är det samma: där [I]Mean Girls [/I]berättades genom dagboksanteckningar om habitat och Afrikas savanner drivs [I]Saved! [/I]framåt, eller snarare i sidled, av annars utmärkta Jena Malone och hennes syn på jungfrulighet och abort (hon heter naturligtvis Mary). Detta om detta. Grundstoryn i [I]Saved! [/I]är att Mary har en väluppfostrad pojkvän (Chad Faust) som hon badar pool och diskuterar kreationism med. Tyvärr visar det sig att han spelar för andra laget. Varken Martin Donovan eller någon annan är särskilt down with the B.Ö.G., och när allt från bönmöten, rehab och healingkristaller visat sig verkningslösa återstår inget annat än att slänga Mary och den förtappade gossen åt hundarna. Nu är det meningen att det här ska bli startskottet för något slags ideologisk spoof där var och en från sitt håll får ta tag i sin tro och sina värderingar. Det blir inte så mycket med det. Trots en lovande rollista (däribland Heather "Welcome to the Dollhouse" Matarazzo och Macaulay Culkin - i rullstol och enorma Skanskahörlurar) är både blasfemin och vitsarna alldeles för fega. [I]Mean Girls [/I]gjorde den riktiga bedömningen att allt pjåskande och äppelkindad försoning kräver att man inte sparar på krutet med gotromantik och folk som blir kvaddade av skolbussar. I [I]Saved![/I], däremot, får man kämpa för sitt liv för att intala sig att det [I]är [/I]en parodi och att "You're not born agay, you're born again" hör till det här årtusendets stora oneliner-triumfer. Dessutom saknas all form av social kontext. Även om Todd Solondz snurriga abortstudie [I]Palindromes [/I]är en väldigt orättvis jämförelse, är det här dess absoluta antites. Alla konflikter utspelar sig i socialt vakuum. Sa jag att de sparkar in dörrar? Det är mer så att de knackar på, och ingen är hemma.Skådespelare:
Regi:
