Sanna ögonblick

Under åren har jag skrivit ett och annat nedsättande om Hollywood. Så mycket att representanter från amerikanska filmbolag i Sverige bestämt sig för att jag tycker illa om amerikansk film. Inget kunde vara felaktigare. Säg Martin Scorsese, Gus van Sant, Oliver Stone, Woody Allen, Robert Altman och till och med Steven Spielberg och jag får något längtansfullt i blicken. För att inte tala om alla bortgångna regissörer. Amerikansk film är bäst, låt mig säga det en gång för alla, när den är bra. Detta sagt just här och nu för att jag under visningen av Sanna ögonblick satt och fantiserade om vad Hollywood kunde ha gjort av den här historien. Den är nämligen riktigt bra. Synd att tre författare jämkat och dragit åt var sitt håll i manus och synd att ingen dramaturg (något jag aldrig annars brukar ropa på) anlitats för att utnyttja den inneboende dramatik som aldrig syresätts i Lena Koppels och Anders Wahlgrens film. Inom parentes kan man också misstänka att det inte var till filmens bästa att Anders Wahlgren insjuknade och att en av de tre manusförfattarna, Lena Koppel alltså, fick ta över regiansvaret. Ingen enskild skugga över någon av dem, men jag tror på en vision och en visionär per film när det kommer till filmregi. Det börjar med en begravning av en äldre man i Stockholm. Änkan (Anita Björk) och sonen (Krister Henriksson) möts efter ceremonin av en estnisk kvinna (Lena Endre) som lämnar ett kort brev från sin pappa till änkan, som är av estnisk börd. Detta möte och detta brev river upp minnen och sår som så småningom för samman Henriksson och Endre till en jakt på sitt förflutna i KGBs arkiv i Tallinn. Visst finns här en historia, visst finns här en serie människoöden att dramatisera och göra en riktigt bra film av. Minns till exempel Costa-Gavras Music Box, där tematiskt släktskap finns. Men ett okoncentrerat manus och en klumpig och alltför skriven dialog, sjabblar bort dessa möjligheter. Det är också helt obegripligt varför Krister Henriksson tilldelats voice-over här och var i filmen. Det enda den tillför är distansering. Filmens behållning är, som vanligt när hon syns på en duk, Lena Endre. Hon är självlysande karismatisk och sannolikt självgående. Krister Henriksson, som är så enastående i Lisa Ohlins Veranda för en tenor, går filmen igenom och skriker efter adekvat personinstruktion. Och Anita Björk demonstrerar välvilligt teaterskådespelarnas svårigheter med film. Vilket, naturligtvis, även det det faller tillbaka på en otillräcklig personregi. Så för första gången någonsin skriver jag detta jag hoppas att någon studio i Burbank köper rättigheterna till storyn och ger denna berättelse det liv den förtjänar.