På rak arm kan jag inte minnas när det senast var så lätt att sätta högsta betyg på en film i Nöjesguiden. Men så är det här också ett alldeles enastående märkligt, egensinnigt och konstnärligt kraftprov. En film som lämnar den övriga svenska årsproduktionen flera varv efter sig. En film som dess-ut om har den goda viljan och smaken att vända upp och ner på den allmänna föreställningen om vad som är film. Roy Anderssons första långfilm på 25 år innehåller nämligen bara 46 scener. 46 bilder. Endast i en, om jag minns rätt, låter han kameran göra en förflyttning. Det viktiga är alltså inte den rörliga bilden - det viktigaste är bilden.
På rak arm kan jag inte heller minnas när jag senast blev så förvånad, så överraskad över en film. Så - det var som fan! Jag var nog inte den ende, om det är en ursäkt, som bar på en sund skepsis till Roy Anderssons nya film. Jag tvivlade alltså på Roy Andersson. Jag tänkte att någon som inte gjort spelfilm på 25 år och som varit så upptagen med att sitta i kulturprogramsoffor och älta vikten av den komplexa bilden - han snackar för mycket.
Det gjorde han kanske. Men han gjorde också en millenniefilm som spöar alla andra med de anspråken. Mer fin du siècle kan man inte bli än i [I]Sånger från andra våningen[/I]. Det här är skoningslös, kompromisslös civilisationskritik. Formulerat av en man som här destillerar ner hela sitt samlade konstnärskap,
hela sin tankevärld och hela sitt moraliska värdesystem - i en enda film. Jag gör vad jag kan för att hålla tillbaka överorden, men det är inte lätt. Det är makalöst imponerande - och modigt. Och längst inne växer ilskan mot alla dem som under så lång tid stoppade Roy Andersson. Samma klåfingriga och omdömeslösa kulturbyråkrater som såg till att Bo Widerberg inte fick göra film under så lång tid. Jag hoppas ni vet vilka ni är och att ni skäms jävligt ordentligt när ni ser [I]Sånger från andra våningen[/I].
Roy Andersson hittade originellt nog sitt högst personliga formspråk i
reklamfilmen, en värld han tvingades gå i exil till när spelfilmsbranschen vände honom ryggen. Redan i utskällda Giliap rörde han knappt på kameran, vilket så småningom ledde honom till tanken att rörelsen inte nödvändigtvis behöver vara i sidled - den kan vara i djupled också. I bildens eget djup.
Detta genomför han till fulländning i filmens mest laddade scener. Jag kallar dem här för offerscenen, Grand Hôtel-scenen och slutscenen - så vet ni vad jag menar när ni ser filmen. Men här finns också makalösa scener, en på en järnvägsstation, en annan i en bar där alla väntar på att bilkaoset utanför ska upphöra. Det är bilder som för tankarna till den målade konsten. Jag tänker på Brueghel, sin tids främste samtidskonstnär. Hans målningar var ju en sorts fresker över nuet, så rika och komplexa i uttryck och innehåll att man upptäcker något nytt varje gång man ser dem.
Det kan låta pretentiöst, men lite så är det även med [I]Sånger från andra våningen[/I]. Det är inte så att man inte förstår vad Roy Andersson far efter - han är som sagt skoningslös i sina attacker mot hur vi i mer än ett avseende misslyckats i konsten att vara människa. Men i djupet av bilden förstår vi ännu mer. Nya tankar väcks, nya samband synliggörs.
I huvudrollen har vi småföretagaren som bränt ner sin firma för att få ut pengar på försäkringen. Han jagas av demoner från sitt förflutna. Vänner han svikit i tidigare misslyckade affärer. Här väver Roy Andersson även in vår kollektiva skuld, gestaltad av två ryska judar som hamnat i galgen. Om det är någon gång i filmen han är på väg över gränsen i sitt grepp över den västerländska kulturens fall, så är det just här. Men det är så förbannat suggestivt och stilsäkert gjort, att han klarar sig.
I alla fall. Varje enskild bild, varje universum, är så rik på detaljer och rörelser att det helt enkelt inte går att ta till sig hela filmen på en titt. Jag drar mig till minnes att Roy Andersson sa just detta när jag intervjuade honom för två år sedan. Då hade jag svårt att ta honom på allvar. Jävla pretto. Han har inte gjort film på evigheter och nu ska man plötsligt se hans film tre gånger!
Nu vet jag bättre. Det här är 46 konstverk på rad. Det här är en film byggd som en fotoutställning, mer eller mindre befriad från traditionell dramaturgi. Det här är en film med ett så självständigt och personligt bildspråk att man är beredd att tro att karln låst in sig från yttervärlden de senaste 25 åren. För att inte påverkas. Så unikt är det vi får se.
Efter visningen av Sånger från andra våningen leker jag med tanken på vart Roy Andersson ska gå från här. Precis som jag hörde att Ingmar Bergman funderat på att göra en film med en enda närbild på ett ansikte, så ligger det egentligen bara runt hörnet att Roy Andersson tar den yttersta konsekvensen av sin filmkonst och gör en film med en enda kamerainställning. Jag säger inte att jag hoppas att han ska göra det. Men jag säger att det är fullt möjligt. Och den gången ska jag inte tvivla på hans förmåga. Jag lovar.Skådespelare:
Regi:
