Mitt stora problem med Rendez-vous är varken dess totala menlöshet eller lättsamt myspysiga sammansättning. Menlöst och lättsamt myspysigt kan ändå vara underhållande. Tyvärr gäller inte detta Rendez-vous, den är alltså inte det minsta underhållande. Istället är den bara artificiellt fransk. Som om man redan från början bestämt sig för att göra en film som framförallt ska känns fransk utanför Frankrike (på ett helt distanslöst sätt). I typ Sverige eller USA, där publiken upplever en liten eskapistisk kittling när de tänker på hur fransk allting är i Frankrike, särskilt i Paris.
Denna franska känsla personifieras av den oerhört framgångsrika och ”sköna” författaren Elsa som dricker rödvin med sina väninnor varje daaag, har en ung älskare och en dotter som röker cigg. Elsa har en regel som säger att hon inte får ligga med gifta män. Men när hon träffar den varma drömmaren till brottmålsadvokat, Pierre (gift!) väcks frågan ”tänk om?”. En fråga som förövrigt är central för hela filmen, utan att man någonsin förstår varför. Flera gånger ställs en dörr på glänt, en dörr in till en mystisk värd där handlingar och val leder till nya handlingar och utfall. Som om varje människa kan påverkade sitt liv och sin omgivning genom sitt beteende. Något som Rendez-vous finner mycket fascinerande.
I grova drag handlar merparten av filmen om huruvida Pierre och Elsa ska ”gå hela vägen” och dumpa tonårshånglet för ett fullbordat samlag. Hela tiden återkommer de till samma viktiga insikt som tycks omöjlig att övervinna, ett sorts moment 22: ”kroppen vill, men hjärnan säger nej – men tänk om jag aldrig mer kommer träffa nån som dig”.
