Yrkesmilitären Markus (Mads Mikkelsen) och hans dotter Mathilde (Andrea Heick Gadeberg) är försatta i djup sorg efter att mamman i familjen mördats i en tågbombning. För att försöka kunna leva vidare anser Mathilde att det är rimligt med terapi. Markus föredrar hämnd. Han slår ihop sina påsar med ett gäng pinsamma enstöringar, som ägnar hela sina liv åt statistiska kalkyler och samlande av data, för att hitta gärningsmannen. Men även statistiska kalkyler har sin felprocent.
En genomsnittlig scen i Rättfärdighetens ryttare består av grådunkla miljöer, knappt någon musik, tryckt stämning, bottenlös sorg och få ord, tills dess att Emmenthaler (Nicholas Bro) gång på gång brusar upp över bristfällig teknik. Filmen porträtterar eftermälet av en tragedi som scen efter scen efter scen kryddas med plumpa, komiska inslag. Till en början lockar idiotbrigaden fram något skratt här och där, inte minst genom den otålige och oansenlige Lennarts (Lars Brygmann) korta stubin och oförmåga att hålla käften. Men när skämtens variation knappt existerar blir humorn snabbt blasé. Anders Thomas Jensen (bl.a. De gröna slaktarna (2003)) gör ett tappert försök att slå världsrekord i flest bildupplösnings-skämt i en och samma film. Ett rekord som få kommer se poängen att försöka ta av honom.
Filmen innefattar förutom plump komedi och sorgedrama även råbarkad hämndfilm med rena actioninslag. Det är i sig ingenting ovanligt för Jensen, men själva grundidén, som ifrågasätter grundfundamentet i hämndgenren, går bort sig i det mörka känslotöcken familjen är fast i. Jensens lek med genre är betydligt mer intressant, och underhållande, när den innefattar kannibalkockar snarare än överlevare sönderslitna av en tragedi.
