30-åriga Cassandra Thomas (Carey Mulligan) är en föredetta stjärnstudent som om nätterna testar omgivningens reaktioner när hon berusad och ensam hänger på stadens barer. Oavsett hur borta hon än är, vill männen alltid ligga med henne, även när hon säger nej. Men när de väl får veta att hon egentligen är nykter, förändras allt.
Att premiären av den omtalade och Oscarbelönade Promising Young Woman sammanfaller efter diskussionerna kring mäns våld mot kvinnor under pandemin och mordet på brittiska Sarah Everard som aldrig kom hem efter att ha besökt en vän, kan ses som en lika sorglig som efterlängtad påminnelse om kvinnor livsvillkor.
Filmen är skriven och regisserad av den brittiska skådespelaren Emerald Fennell (The Crown). Fennell har tidigare arbetat som show runner för tv-serien Killing Eve och visst finns här likheter så som den uppskruvade hastigheten, råa våldet och den bitska humorn. Men där Killing Eve etablerade och utvecklade sina karaktärer, går Promising Young Woman på tomgång.
Allt för mycket av det som berättas kring Cassie stannar på det ytliga planet. Vi får aldrig tillgång till hennes inre konflikter eller det förflutna. I en filtervänlig bubbelgumsvärld, fylld av pasteller och en välbäddad scenografi får istället Paris Hilton och Britney Spears agera covergirls för hennes instagram-vänliga hämnd. Det är tröttsamt. För även om filmen leker med genren och självironiserar på alla tänkbara vis, blir avståndet ett problem. Det är svårt att intressera sig för Cassie och hennes situation. Männen är svin, javisst, men vem är Cassie?
Carey Mulligan är visserligen självklar i sin roll som sockersöt och skevt avtrubbad på samman gång. Men trots det, blir hennes hämnd inte mer än ett plakat och jakten på upprättelse känns mer framtvingad än motiverad.
Jag önskar att Promising Young Woman hade fokuserat mindre på att vara till lags och vågat gå bortom det uppenbart säljbara. Kanske hade filmen då på riktigt kunnat bli en klassiker.
