En riktigt bra deckarthriller är uppbyggd ungefär som en drivig krautlåt. Ett mörkt malande som långsamt men ofrånkomligt närmar sig ett sorts suggestivt crescendo. Som i David Lynch neo noir-thriller Lost Highway där motorvägens streckade linjer passerar förbi i allt snabbare takt, påväg mot en okänd undergång samtidigt som verkligheten ter sig allt mer oförklarlig, rå och mardrömslik. Eller Ben Afflecks Gone Baby Gone, där stämningen stegras i takt med med den moraliska kompassens förskjutning, där ingen går att lita på och mänsklighetens förfall är ständigt närvarande.
Kanadensiska Dennis Villeneuves första Hollywoodfilm är en becksvart berättelse om två småflickor som försvinner i sina hemkvarter. Kort därefter grips en misstänk gärningsman som siktats i villaområdet. Den misstänkte, en förvuxen pojke med nedsatt mentalt förmåga passar perfekt som förövare men i brist på bevis tvingas man ändå släppa honom. För Jake Gyllenhaals luttrade kriminalinspektör Loki (som aldrig misslyckats med att lösa ett fall) följer en olustig utredning där flickornas föräldrar skapar lika mycket problem som vittnen och potentiella gärningsmän.
Prisoners är poetisk, obehaglig och långsam. Den ekonomiska krisens ödeläggande ande vilar över de övergivna husen och slitna människorna som passerar förbi i Villeneuves mästerliga thriller. Varje uns av glädje och lättsamhet har kvävts bakom nersotade fönster och igenbommade källarförråd. Skådespelarprestationer håller toppklass i sina olika grader av desperation och Gyllenhaals bistra snut känns redan som en noirikon i klass med Brad Pitts David Mills (Seven), Harrison Fords Deckard (Blade Runner) och Nicholsons Jake Gittes (Chinatown).
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 09, 2013.
