Som biopublik är man inte direkt bortskämd med socialrealism som skildrar det afroamerikanska livet. Visst The Wire, men handen på hjärtat, den underbara HBO-serien om knark och poliser i Baltimore tillhör snarare actiongenren än diskbänk.
Tragiskt nog har de flesta amerikanska filmer som skildrar svarta tvärtemot använt barnsagans mekanismer. Kort: en fattig person lyckas/får mycket pengar. Ombytta roller, Dreamgirls, Waiting to Exhale.
Man ska ju inte gå och inbilla sig att det har skapats en automatisk jämställdhet landet över bara för att Barack Obama vann presidentvalet. Klassfrågan är fortfarande synkroniserad med hudfärg. Harlem är fortfarande inte en gentrifierad del av Manhattan.
Det är sorgligt att de flesta svarta filmer är fryntliga komedier. Och kom inte dragandes med Spike Lee, han gjorde inte realism heller. Hans gnällande självgoda epos befäste snarare fördomar än fördjupade dem, och vad gäller hans kvinnoporträtt – jag minns inte några.
Precious är en socialrealistisk skildring, om livet som skit. Den är rätt svår att se, man vill gärna lägga på det där romantiska filtret på tillvaron som reducerar övergrepp och våld till bakgrund, och i frontlinjen, på scen ska något underbart ske.
Det är ovanligt att se världen genom denna rånade kvinna och varken politiskt surt gnäll à la Spike Lee eller vis svart kvinna à la Ghost kommer fram.
Jag måste erkänna att jag hatar social realism, Irland, Tjetjenien, you name it. Men jag är glad att jag satt kvar. Dessutom, Mariah Carey gör en enastående gestaltning av en soc-kärring.
