Oftast när något utger sig för att skildra en verklighet ur ett barns perspektiv är det vuxna som tänker sig sagda barnperspektiv. Det brukar gå en av två vägar: antingen snuttifieras verkligheten, förpackas i puréburkar och krängs som "barnvänligt". Eller så tar man fram stora sorgelyran och drar i alla strängar för att tydligen så ska man inte skydda barn från det hemska och det sorgliga.
Brasilianska Pojken och världen gör ingetdera. Den är något så unikt som en verklighet sedd så som barn förmodligen ser och förstår komplexa skeenden i all sin förvirring och vilja att pussla ihop. Barnet som tittar ut bor på landsbygden i ett onämnt förmodat sydamerikanskt land. Förmodat då det som ses är en vida orörd natur vars folk inte längre har medel att få ha kvar under sina fötter. De tvingas bort från sin jord, ut till plantage och sedermera in till de ogästvänliga storstäderna i jakt på något att klara tillvaron med hjälp av. Under tiden skövlas jorden de kom ifrån och minoritetsfolken marginaliseras av majoriteten.
Det är tungviktarämnen som globalisering, kapitalism, miljöförstöring och exploatering, allt sett ur en liten pojkes ögon. Färgerna är vilda, musiken hög och staden skrämmande men ändå lite spännande på sitt sätt. Jag är förstås inget barn själv, men jag minns hur det var att uppleva saker på det här viset. Det är så jag vet att skaparen Alê Abreu har lyckats med perspektivet. Ingenting är för gulligt, sorgligt, naivt eller tillrättalagt. Pojken vi följer förstår att människor lider, att saker går sönder men han vet inte exakt hur. Han ser de modstulna ansiktsuttrycken och att hans hem inte längre är vad det var men förstår inte varför.
Inte ens ett slut som kan väga upp allt det sorgliga erbjuds, men det är för den delen ingen genomdyster historia. Tvärtom bjuds det också på nyfikenhet, glädje och till och med ett litet uppror. Njutningsfullt att titta på, tänkvärdare än många vuxeninriktade produktioner och framförallt en utsträckt hand till de miljontals barn världen över i liknande situationer.
