Pirates of the Caribbean

Ett segelfartyg stöter i dimman på ett skepp i lågor. Det är pirater som varit framme, och en liten guvernörsdotter hinner se en glimt av dem. Svarta segel, Jolly Roger i topp. En liten pojke med ett gyllene piratsmycke runt halsen räddas ur havet. [I]Pirates of the Caribbean[/I] handlar naturligtvis om ungarnas kärlek, det svarta skeppet och guldsmyckets förbannelse. Och det ska sägas direkt att det är familjevänliga sjörövarzombies det rör sig om. Det tilltalar nog inte alla. Men har man lätt för barnslig förtjusning och ett mått av överseende för flamsigt konstruerade berättelser är det tidvis nog så kul. Johnny Depp är solopiraten Jack Sparrow, en sjövild maniker i kajal och kläder som hade platsat direkt bland glamrockarna i Hanoi Rocks. Orlando Bloom med valpig blick och Erroll Flynn-manér är pojken, vars fäktningsmatch med Depp är så homoerotisk att hans rena kärlek till fröken Elisabeth sedan mest framstår som ett rörande självbedrägeri. Keira Knightley ([I]Skruva den som Beckham[/I]) spelar den-vackra-men-självständiga Elisabeth så gott det går, men det här är en film av och för pojkar. Kärlekstramset är genomgående rutintyngt och förutsägbart. Krutet, så att säga, är lagt på kanoner, pirater och skelett. Ska man vara helt ärlig gör varken Depp eller Geoffrey Rush (som hans ärkefiende kapten Barbossa) någon oförglömlig prestation. Skådisarna i filmen tycks ha fått välja spelstil själva, och kontrasten mellan slapstick-sidekicks, naturmilda unga älskande och spattiga psykopater är distraherande stor. Regissören Gore Verbinski ([I]The Ring[/I]) är kanske för ung för att stävja karaktärsveteraner som Depp och Rush. I stället har han fokuserat på kameraåkningar och att upprätthålla ett skönt gammaldags makligt berättartempo. [I]Pirates of the Caribbean[/I] är inspirerad av en omåttligt populär attraktion från Disneys nöjesfältsimperium och filmen måste gå att visa för den yngre publik som är fenomenets ursprungliga målgrupp. De lite för slickt datoranimerade skeletten utbrister alltså oväntat i en vimsig månskensdans och allt våld som förekommer är lite "roligt". För en vuxen tittare blir det bara idiotiskt med en monsterfilm där inga monster tillåts vara läskiga. Fast å andra sidan är det ju pirater. Har man en plats för korsade benknotor och en flaska rom i sitt hjärta är det så gott som nödvändigt att se den här rullen.