I Morten Tyldums romantiska science fiction Passengers kärar Chris Pratt och Jennifer Lawrence ner sig under en havererad men visuellt imponerande intergalaktisk lyxkryssning.
Jag föreställer mig det med CGI blankpolerade rymdskeppet Avalon i Passengers som miljardären Elon Musks våta dröm, en intergalaktisk lyxkryssare på väg långt bortom vår egen galax till den koloniserade planeten Homestead II. En resa som beräknas ta 120 år och med andra ord överstiger människans genomsnittliga livslängd. Den futuristiska – men ack så bekanta – lösningen är förstås att försätta Avalons besättning och passagerare i hypersömn för att väcka dem igen först fyra månader innan ankomst.
Men något går fel och passageraren Jim Preston (Chris Pratt) vaknar upp 90 år för tidigt. En ren omöjlighet menar skeppets datorer i en kafkaesk rundgång, som stod han inte där. Snart – relativt sett – har Jim gett upp hoppet om att åter falla i hypersömn, tröttnat på adroiden Arthurs bartendervisdomar (levererade av en välcastad Michael Sheen) liksom på att ensam vältra sig i skeppets överflöd. Med handen på luftslussens handtag överväger han vägen ut. Men en annan möjlighet uppenbarar sig. Tänk om han skulle välja ut någon av skeppets 4999 övriga passagerare att dela sitt öde med?
Hade manusförfattaren Jon Spaiths på allvar brytt sig om spänning hade jag fått lov att utfärda en spoilervarning innan jag avslöjar att Jim i en svag men oundviklig stund väljer att väcka den sovande skönheten Aurora Lane (Jennifer Lawrence). Men mellan biopublik, Arthur, Jim och Aurora är hon den enda som inte något vet.
Istället för att utnyttja obehaget i den skakiga grund Jim byggt sin romans med Aurora på är Passengers en kosmetisk och familjevänlig historia utan nyanser eller fördjupning. Nu tror jag inte att Pratt hade varit rätt person för en mer psykologiskt laddad dramathriller då hans hunkiga handy-man är ansträngd redan som det är. Men klart är att Lawrences talang fullkomligt förvanskas i rollen som den chic-litaktiga författarinnan Aurora då hela hennes funktion är att tillfredsställa Jims fattiga fantasi.
I sista akten blir tiden plötsligt knapp varför Pratt och Lawrence piskade av allsköns klyschor springer upp och ner för korridorer samtidigt som kameran far genom rymdskeppets snygga interiör. Den tjusiga scenografin är också det min blick helst dröjer sig kvar vid. Avalon hade ju kunnat motsvara The Shinings Overlook Hotel istället för att disintegrera som en osexig Titanic i rymden.
Förvisso imponerar några actionsnuttar, särskilt ett tyngdlöst pooldopp. Men den påkostade rymdromansen faller lika platt som vattnet mot poolbotten när gravitationen återställts.
