Paradiset brinner är en titel som perfekt sätter ton för sin berättelse. Systertrion Laura, Mira och Steffi lever under osäkra förhållanden med frånvarande föräldrar, men samtidigt formar de sitt eget paradis där konsekvenser bara är en petitess i deras tillvaro. De stjäl mat för att klara sig, bryter sig in på villatomtar för att ha kul och snirklar sig runt trubbel för att undvika samhällets tradiga sanningar. En dag uppstår ett problem som inte kan sopas under mattan när socialtjänsten insisterar på hembesök. Med ingen mamma hemma ger sig äldsta systern Laura ut för att hitta en ersättare som kan agera förälder för en dag.
Redan innan dess Sverigepremiär har Mika Gustafsons starka drama belönats, då priser kammats hem på både London och Venedigs filmfestivaler. Uppmärksamheten filmen mottagit är inte förvånande - Gustafsson behandlar tunga teman utifrån barn och ungdomsperspektiv i en enastående historia bäst beskriven som dyster diskbänksrealism beströdd av fantasirik lekfullhet. Fotografiet är vibrant och framställer den gråa vardagen färgglatt genom barnasinne som lins, vilket adderar till dynamiken ovan beskriven.
Barnasinnet som tonsättning gör sig även tydligt i det välskrivna manuset, där situationers allvar mixtras med en rimlig dos lättsamhet och humor. Alla tre systrar får utrymme att utforskas, vilket tillåter för olika stadier av uppväxt att skildras, och aldrig innebär det trefaldiga fokuset att berättelsen känns överfull. Paradiset brinner är ett mycket bra första försök av Mika Gustafson, som tidigare regisserat kortfilm och dokumentär, att göra lång spelfilm. Hennes porträtt av tuff ungdom är genuint och unikt, vilket resulterar i en av årets bästa originella svenska filmer.
Läs även Nöjesguidens intervju med Mika Gustafson: Jag är inte så intresserad av diskbänksrealism
