Med regipriset från Venedigs filmfestival i fickan är Mika Gustafson redo att visa sin första fiktionsfilm för den svenska publiken.
Ett vuxenblivande utan närvarande föräldrar och utan något skyddsnät är temat i Mika Gustafsons syskonskildring Paradiset brinner. I en av Stockholms närförorter har hon placerat tre minderåriga systrar som ofrivilligt får förhålla sig till en verklighet där en klassresa är lika avlägsen som en NBA-karriär för Ulf Kristersson. I brist på sommarnöjen badar de i obevakade poolvillor och i brist på vuxna förebilder skapar de sig ett eget litet universum tillsammans med en grupp vänner. Ja, socialen är ute efter dem men det är systrarnas minsta problem.
– Det var viktigt för mig att göra den här filmen väldigt rolig, säger Mika när jag möter henne en måndagsmorgon inte långt efter att hon kommit hem från filmfestivalen i Venedig med ett pris för bästa regi. Det märks att ingen är så redo som hon att ta världen med storm.
– Från början av min filmkarriär har jag haft en stark vision om att jag vill skapa kvinnliga karaktärer som är mångfacetterade. Som kan vara både starka och svaga. Med ett rikt inre liv. En annan sak var att jag var väldigt intresserad av att blanda amatörer och professionella utövare. Jag tycker det är väldigt kul att jobba med skådespelare.
Att jobba med barn och ungdomar var något som du tränade på ganska tidigt. Och som du nog är rätt ensam i branschen om att vara så förtjust i. Hur gick ni till väga när ni castade och spelade in?
– Jag har jobbat med Elin Ström som är väldigt metodisk som castare. Vi har letat överallt, vi streetcastade utanför matbutiker, på tunnelbanan och i skolor. Det viktigaste var att få till rätt dynamik mellan systrarna och att de skulle förstå att det är ett lagspel. Vi ägnade fyra månader åt repetitioner och workshops.
Du själv verkar också vara en metodisk person. Var det någonting som överraskade dig under inspelningen?
– Vi har barn, amatörer, professionella skådespelare. Vi har fyrverkerier och tivoli. Hundar, som dessutom är valpar. Allt som man ofta undviker i spelfilmer. Men det är vad jag går igång på. Jag måste känna mig utmanad. Hade det varit för lätt skulle jag ha känt att det vore meningslöst för mig att undersöka mina ämnen och visioner.
Din berättarstil känns väldigt undersökande. Paradiset brinner är en film med många drömlika inslag som gör den långt ifrån realistisk eller plats- och tidsbunden.
– Jag har varit ute efter en stil som jag tror kommer bli återkommande för de projekt som jag jobbar med nu. Jag vill absolut uppnå det autentiska och naturliga - framför allt när det gäller skådespel, dialoger och karaktärer. Men jag är inte så intresserad av diskbänksrealism. Jag vill hitta ett eget konstnärligt språk och en egen konstnärlig ton. Och jag tyckte att det var väldigt fint att blanda det med den här egna, inre världen. Som är sitt eget universum och kan röra sig över både tid och rum.
Vilka filmer eller filmskapare har varit dina inspirationskällor under arbetet med Paradiset brinner?
– Den är en slags blandning av Andrea Arnolds Fishtank och Xavier Dolans filmvärld. Det skulle bli en allvarlig film, men också väldigt lekfull när det kommer till musiken och klippningen. Med inslag som för tankarna till Tarantino och franska nya vågen. Och en släng av Bo Widerberg i tonalitet och dialog ibland. De små detaljerna i livet. Utan att spoila för mycket har vi en scen i filmen som är en blinkning till Bo Widerberg.
I boken Visionen i svensk film från 1962 skriver Bo Widerberg om vilka filmer han ville göra: ”Individen i förhållande till kollektivet, miljöer dräktiga av liv, dofter och kulörer. Verklighetsproblem, inte filmproblem, en dialog som inte är skriven utan som känns talad, en verklighet som inte är konstruerad men som känns studerad.”
Vad har du för framtidsdrömmar för filmsverige?
– Vi behöver en förståelse för att det för ”spets” krävs en bredd. Jag hade inte hållit på med film om det inte funnits en folkhögskola som jag kunde gå innan jag sökte filmhögskolan exempelvis. Då hade jag aldrig plockat hem ett lejon för Sverige under filmfestivalen Venedig, om jag inte hade fått en chans från början. Om vi är intresserade av att skapa bra film måste vi göra chansningar, satsa på auteurkonstnärskap och satsa tid och pengar på den konstnärliga processen. Problemet som Widerberg beskriver 1962 kvarstår i mycket svensk film och tv-serier, att ”det känns för konstruerat”. Det kostar mycket pengar att spränga en Ferrari i luften, men det kostar mer att skapa magi och människor av kött och blod.
Paradiset brinner har svensk biopremiär den 27 oktober.
