[I]Pacifier[/I] spelar Vin Diesel en Navy SEAL. Han gör den inledande actionsekvensen i svart våtdräkt och det är där det slår slint: han som brukade vara oemotståndligt fulsnygg ser nu ut som en oljeskadad knubbsäl. Någon hals har han ju aldrig haft, men nu ger han samma underhudsfeta intryck som Steven Seagal har gjort det senaste årtiondet. Senare i filmen visar det sig förvisso att Diesels är lika deffad som förr, men skadan är redan skedd. Utan distraherande sex appeal står skådespeleriet i fokus och resultatet är som väntat svagt.
Diesel har i sina tidigare filmer ofta varit mycket rolig, men den humorn byggde på en slags brutal deadpan: ju löjligare punch line, desto allvarligare levererade han repliken. I [I]Pacifier[/I] står humorn plötsligt i fokus och resultatet är en orgie i överspel. Det är inte bara Diesel som ständigt tycks blinka åt publiken, barnen gör det också, vilket är rätt fatalt i en komedi om en militär barnvaktsoperation. Undantaget är den sura tonårssonen. Nykomlingen Max Thieriot regisserar sig själv igenom ett på det hela taget lyckat porträtt av en liten kille som saknar en pappa som egentligen aldrig kände honom särskilt väl. På katastrofbarometern vägs detta upp av hans ärkefiende vicerektor Murney (Brad Garrett, jättebrorsan från [I]Alla älskar Raymond[/I]). Det är något djupt [I]SNL[/I]-aktigt över det här monstret till man när han klär upp sig i brottartrikåer och kallar sig "The Murneynator". Men det är också det yttersta beviset på att regissör Adam Shankman ([I]Bringing Down the House[/I]) fullständigt har tappat kontrollen över skådisarna. Alla spelar på sin egen låt, så att säga, och resultatet är en känslomässigt osammanhängande kakofoni av onda serber, oidipuskomplex, bajshumor, militärlivstrauma och lillgamla flickscouter.
Men [I]Pacifier[/I] är inte en film för vuxna. Den är en familjekomedi i samma hjärnsläppsgenre som [I]Beethoven 1-5[/I] eller [I]Huset Fullt[/I]. Att konceptet, manuset och genomförandet är dåligt är tydligen ingen faktor när publiken till stor del består av sjuåringar. (Faktum är att just Shankman härnäst ska regissera [I]Huset Fullt 2[/I], trots att den filmen verkligen inte behöver en enda uppföljare). Jag vet att det är svårt för barnfamiljer att rösta med plånboken, åtminstone om ungarna redan fått syn på reklamen. Men det här är verkligen inte en produktion ni ska stöda med fyra biljetter och tre liter popcorn. Gå och se [I]Lemony Snicket[/I] en extra gång i stället -- [I]Pacifier[/I] kan man hyra någon gång när allt annat tryter.
Skådespelare:
Regi:
