”Today we are cancelling the apocalypse”. När Stacker Pentecosts benhårda kampvilja komprimeras i ett bevingat citat inför den annalkande och oundvikliga slutstriden känns Pacific Rim redan som en klassiker, trots att jag ser den för första gången. Guillermo del Toros återkomst efter avhoppet från Bilbo är en mastodontfilm av episka mått, en blockbuster som lyckas vara allt som Armagedon och Transformers ville vara men inte fixade. Som hela tiden balanserar på rätt sida av det sentimentala, bombastiska och kitschiga.
Pacific Rim utspelar sig något decennium in i framtiden och skildrar en värld där gigantiska jättemonster kallade Kaiju tagit sig till jorden genom en portal på Stilla havets botten. Det enda som står mellan dem och vår civilisations undergång är Jaegers, människostyrda jätterobotar som konstruerats för att gång på gång göra upp med inkräktarna i storslagna wrestlingmatcher där innovation alltid belönas. Filmens grundläggande story är som bekant hämtad från den kultförklarade japanska monsterfilmgenren Kaiju (Läs Godzilla). När det kommer till kritan osar dock dramatiken och tematiken snarare av bibliska ideal om broderskap, blodsoffer, apokalyps och Guds straff blandat med mytologiska skrönor om jättekolloser och ensamma hjältar.
Men framför allt annat är Pacific Rim ett riktigt jävla äventyr i Spielbergs och Lucas anda som varken backar för banbrytande scener eller genreklichéer. Det är en kärleksförklaring från del Toros sida, en kärleksförklaring till den oproblematiska, actionfyllda stesolidbefriade spänningen.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 07, 2013.
