På gränsen

Film är konstigt. Nästan aldrig förutsägbart. Här har vi regissören Lee Tamahori, som visserligen inte imponerade överdrivet med Mulholland Falls men desto mer med debuten Krigarens själ. Och här har vi hyllade manusförfattaren David Mamet, som har filmer som Postmannen ringer alltid två gånger, Lumets Domslutet och De Palmas De omutbara (för att nämna några) bakom sig. Och vi har dessutom Anthony Hopkins i huvudrollen  presentation överflödig. Den svaga länken skulle möjligen kunna vara Alec Baldwin, som väl sällan har signerat en intressant dramatisk prestation. Men det är verkligen inte hans fel, Baldwin ska inte lastas för att På gränsen pendlar mellan longör och kalkon. Är det möjligtvis björnens fel? Nja, jag är inte helt seriös i den frågeställningen. Björnen Bart, som vi tidigare har sett i fransmannen Annauds Björnen, gör en minst lika potent insats som Elle Macpherson; hon må vara supermodell och eventuellt supervacker, men snudd på katastrof som skådespelerska. Fundamentala begrepp som tajming och trovärdighet är inget hon bekymrar sig om. Men det är inte Elles fel heller. Hon är ju knappt med i filmen, för den delen. Tack och lov. Så vems är då felet? Vem borde ha förhindrat att vi i runt en och en halv timme får se Anthony Hopkins och Alec Baldwin lufsa runt i Alaskas vildmark och bli skrämda av en jättelik kodiakbjörn med tillräckligt jämna mellanrum för att hålla oss vakna? Vem borde ha strukit med kraftig rödpenna i Anthony Hopkins replikmanus så att vi slapp höra alla plattityder som han har fångat upp i litteraturen? Visst kan jag svara Mamet och Tamahori på samtliga dessa frågor. De bär ansvaret, tillsammans med producenten Art Linson. Och möjligen har Anthony Hopkins, i kraft av den han nu är, haft ett och annat inflytande på den färdiga filmen. Gemensamt för dessa fyra män är att de är runt 50 år eller uppåt. Gemensamt för många män i den åldern är att de kommit till en punkt i livet då de vänder sig om och frågar: Var det så här mitt liv skulle bli? Existentiell kris, på fint språk. Så alla dessa män tyckte att det var dags att göra en film om det här globala problemet. En sorts Den sista färden möter Hajen. Så synd bara, att ingen av dessa män tyckte att det vilade något stereotypt och lite trött över att mannen som vänder sig mest om i vildmarken är en multimiljonär, det vill säga en sådan som naturligtvis har råd att vända sig om i vildmarken hur många gånger som helst och fråga sig precis vad som helst. Och så synd att ingen, inte en enda, frågade sig hur det kunde bli så mycket björnpäls av en endaste björn.