Oscar och Lucinda

Det finns många goda skäl att respektera den australiska filmregissören Gillian Armstrong. Kanske främst för att hon blev det konservativa Australiens första kvinnliga långfilmsregissör, med Min lysande karriär 1978. Hon har under åren också gjort några riktigt sevärda filmer, som High Tide och The Last Days of Chez Nous, filmer som tyvärr aldrig har fått svensk distribution. Märkligt nog är det hennes, i mina ögon, två svagaste filmer som har kommit upp på svenska biografer. Häromåret såg vi Unga kvinnor och nu Oscar och Lucinda. Båda har det gemensamt att de utspelar sig i 1800-talet, båda är historier som känns allt annat än angelägna för vår tid. Men det värsta med Oscar och Lucinda är att den är...tråkig. Jag kan inte med bästa vilja få upp intresset för Ralph Fiennes strängt fostrade prästpojke från södra England, som äventyrar sin karriär med att bli besatt av spel. Jag kan inte heller uppamma något engagemang för Cate Blanchetts australiska kvinnosakskvinna, med den tidens mått, som köper en glasfabrik för sitt arv och som har det gemensamt med Fiennes att även hon är något av en gambler. På ett inte helt kristallklart vis (varför hon befinner sig där just då är otydligt) sammanstrålar de båda själsfränderna på en färja till Australien. Där nere ger sig Fiennes på ett företag som påminner om Klaus Kinskis i Werner Herzogs Fitzcarraldo, skillnaden är att Fiennes ska tranportera en kyrka av glas genom djungeln. Det är en sorts kärlekshistoria som också handlar om hur tron eventuellt kan besegra vilka hinder som helst och som, i Fiennes fall, antagligen vill peka på konflikten mellan lust och kallelse. Skådespelarna gör väl i från sig, den okända Cate Blanchett kan till och med komma att bli något stort. Och visst, förutom en irriterande voice-over, som erinrar om den litterära förlagan, så är det kompetent berättat. Men inga krafter i världen hjälper mot en historia som helt enkelt är tråkig. Det är ingen särskilt analytisk konklusion, jag vet. Men den är sann.