Om någon skulle få för sig att göra en parodi på Roy Anderssons senaste filmer skulle det väl bli en grå sammansättning av lösa scener med fåordiga överviktiga figurer som gör lite oklara saker och är både malplacerade och gränslöst misslyckade. Det skulle överdrivas i oändlighet, utifrån grundpelarna för den så kallade Royskolan: statisk kamera, gärna på långt håll, som observerar en färglös svensk tillvaro. Parodin skulle gärna kryddas med en inledningsscen där Roy själv hyllar filmen oändligt mycket, alltifrån affischen till sin egen persons omåttliga förträfflighet. Men håll i hatten. Ingen behöver titta begrundande på Andersson - för det gör han helt själv. Och han fascineras, och tänker wow, minsann "ett kalejdoskop över existensen och oändligheten”.
Filmen Om det oändliga är enligt Royutsago ”hans bästa film, väldigt öppen, lekfull och oförutsägbar”. Jag gick till visningen med låga förväntningar eftersom det kändes lite skumt att han fortsatt på sin redan avslutade trilogi om att vara människa, vilken skulle ha avslutats med En duva satt på en gren och funderade på tillvaron. (Men varför inte mjölka loss när kon hittills varit så generös.)
I arbetet med Duvan lät Roy sig inspireras av Pieter Brueghel den äldres målning "Jägarna i snön" och sin nya Om det oändliga gör han som hommage till Marc Chagalls ”Efter. Flygande par”, och (enligt egen utsago) som hyllning till mänskligheten. Det senare är svårt att finna spår av i denna gamla tallrik uttjatat människoförakt, serverad med en Anderssonskt hånfull blick på bleka och plågade karaktärer. Prästen vinglar fram till altaret full som en kastrull på nattvardsvinet för han har helt tappat sin tro. Två personer i salongen skrattar. Tandläkaren borrar i en patient som vägrar bedövning och sedan kvider av värk. Någon fnittrar till. Och så vidare i all oändlighet. Det enda som skiljer denna från de tidigare filmerna är berättarrösten som frikyrkomilt inleder varje scen med: ”Jag såg (en ung man som ännu inte hade mött kärleken/en gammal man som slutade tro på gud osv)”. Och att den - prisa gud - är kortare.
Ja, vad såg jag dårå? En film som inte gav mig någonting överhuvudtaget.
