Office Space

"Sedan jag började jobba har varje dag varit sämre än den förra. Så, varje gång ni ser mig är det den värsta dagen i mitt liv." Peter jobbar som en av många kontorsslavar på ett dataföretag i Silicon Valley. Hans ständiga livsleda får hans dominanta flickvän att tvinga med sig honom på hypnosterapi där han inför terapeuten ger ovanstående definition på sin livssituation. Terapeuten hypnotiserar Peter, ber honom att suggerera sig själv till att må bra - och dör sedan i en hjärtattack. Och Peter vandrar vidare i livet på små hypnos-initierade rosa moln. Beavis och Buttheads pappa Mike Judge bygger sin första spelfilm runt den tecknade figuren Milton som vi tidigare har kunnat se i [I]Saturday Night Live[/I]. Miltons hunsade, hämmade och mumlande person har visserligen bara en biroll men det är ändå han som är det avskräckande exemplet på hur illa det kan gå för den som tillbringat för lång tid i ett starkt reglerat och kommersialistiskt mikrokosmos. Milton och Peter och de andra kollegorna sitter i samma båt men efter besöket hos hypnotisören är huvudpersonen plötsligt en kille i medvind. Han vågar fråga den snygga tjejen (Aniston) i lunchrestaurangen om en date, han går bara till jobbet när han känner för det och när han väl dyker upp där berättar han för de inhyrda framgångskonsulterna att hans effektiva arbetstid per vecka är ungefär en kvart - en rättframhet som bisarrt nog får konsulterna att utnämna honom till ett chefsämne. [I]Office Space[/I] ter sig inledningsvis som en slagfärdig allians mellan nämnda SNL och Franz Kafka. Judges tidigare manifesterade förmåga att skapa skruvad men relativt låg humor utlovade ju åtminstone en stunds dräglig avkoppling, men den första halvtimmens livgivande tristess, träffsäkra humor och karikerade karaktärer når klart högre höjder än så. Den unge, vite kontorsråttan Michael Bolton, som i ett försök att undkomma sammankoppling med sin namne bara lyssnar på gangsta-rap, ger exempelvis ordet "fake" en ny, fräsch innebörd. Att i ett dylikt alster önska nyanserade karaktärer vore kanske som att hoppas på att det ska rinna champagne ur en kojuver, men då rollfigurerna inte är mer konturerade här än i Judges animerade äventyr, infinner sig aldrig den där riktigt slående humorn. Och precis som mången sketch i SNL förlorar [I]Office Space[/I] udd ju längre den lider. De första akternas scener av igenkännande via skrattspegel byts successivt ut mot en trött och oinspirerad brottsintrig som har passerat på duken många gånger förr. Nivåfallet är ganska rejält och visar tydligt att Judge ännu inte är mogen det stora formatet, men med den sprudlande inledningen i färskt minne känns det, i väntan på nästa försök, mer befogat att fria än fälla.