Överflödiga människor

Det är alltid imponerande när någon lyckas göra stor konst av något som på pappret verkar knastertorrt. Som den franske regissören Laurent Cantet som i [I]Överflödiga människor[/I] iscensatt införandet av 35-timmars arbetsvecka på en liten fransk fabrik - med det som ramhandling har han sedan byggt ett drama kring klasskamp, kapitalism, svek och klassmotsättningar. Filmen tar sin början när 20-årige Franck återvänder till sin hemby efter att ha studerat på handelshögskolan i Paris. Nu ska han göra sin praktik på fabriken där hans pappa arbetat i 30 år. Men medan pappan står vid en monoton maskin på fabriksgolvet så har Franck fått jobb på personalavdelningen där han ska arbeta med införandet av 35-timmarsveckan. Hierarkin, såväl den officiella som den inofficiella, är sträng på fabriken och Franck inser snart svårigheterna med att göra sin klassresa på samma arbetsplats som gamla kompisar, föräldrar och släktingar. När han sedan förstår att hans arbete indirekt lett till att företaget fått lättare att avskeda arbetare, däribland hans egen far, förbyts hans godtrogna idealism mot ilska och han drar igång vad som slutar i en strejk. Allt berättat på ett stillsamt sätt, med små, små medel. Regissören Laurent Cantets berättarstil är nämligen extremt nedtonad och gränsar nästan till det dokumentära. Det märks till exempel på smutsiga bilar, rundgång i högtalare och framför allt på det lite aviga sättet som en del av skådespelarna levererar sina repliker på. Och de små åthävorna gör bara filmen ännu mer trovärdig och stark. I relationen mellan Franck och hans pappa lyckas nämligen Cantet sätta fingret på en av arbetarklassens stora paradoxer - självförtrycket och självföraktet som gör att arbetarna själva upprätthåller de hierarkier och system som begränsar deras möjligheter till förändringar. "Du har lärt mig att skämmas över min egen klass" skriker Franck till sin far i en nyckelscen, och det är just den där genomträngande känslan av skam och självförakt som gör [I]Överflödiga människor[/I] så stark. Det här är en liten pärla, en lågmäld spark i skrevet och ett föredöme för hur man ska göra politisk film år 2000.