Månen är mörshad och jorden en grushög med utspridda tecken på en utdöd civilisation smakfullt integrerade i det dystopiska landskapet. Tydligen var det ett gäng utomjordingar som gick till attack och mänskligheten såg sig nödgad att svara med the classic old kärnvapenarsenal. Vi vann men jorden ser ut som skit och dryper av radioaktivitet så mänskligheten måste ändå flytta till Saturnus måne Titan. Det är iallafall vad Jack Harper (Cruise) fått höra, han fick sitt minne raderat innan han tillträdde tjänsten som reparatör av de underhållningsrobotar som svävar runt på jordytan. Tillsammans med sin partner och tekniker Victoria Olsen (Risenborough) lever han ett ensamt liv på den övergivna jorden där dagarna går ut på att mecka och kämpa mot de kvarvarande enklaver av rymdvarelser som finns lite varstans i övergivna byggnader.
Regissör Joseph Kosinski är en jävel på skapa dramatiska och episka landskap och har bland annat Tron: Legacy (2010) i ryggen. Bäst är också Oblivion i filmens första halva när vi får följa Harper på de ensamma repetativa dagarna i ett ödeland som får tala för sig självt. Det är dystert och maffigt, ständigt med den tyngande känslan av att något är riktigt skevt. En bit in skiftar dock filmen över och börjar sno hämningslöst från nötta sci-fi-klyschor och förlita sig på oinspirerade skeenden. Hade Kosinski däremot vågat stanna i det där molande och ensamma hade Oblivion kunnat bli något helt annat.
