Nowhere Boy

Niklas Eriksson 14:54 24 Feb 2010



Hur mycket jag än älskar när Terence Davies spankulerar omkring i sina uppväxtkvarter i Liverpool, inser jag att det inte är det vi behöver mest.

Vi behöver sådant som Nowhere Boy. Med manus av Controls Matt Greenhalgh sjunger Sam Taylor-Woods memoarfilm en konstflummig call and response mellan två av den unge John Lennons världar. Den ena är dynamiken mellan John, deprimerade modern Julian och den på gränsen till parodiskt kedjerökande aunt Mimi. Den andra skildrar mötet med Paul McCartney.
Det finns ingen anledning att avslöja för mycket om vad Sam Taylor-Wood är på jakt efter här, men låt oss säga att flashbacks, briljant foto och färgen röd är viktiga ingredienser. Jag gillar att brittisk film på sistone har vågat titta allt djupare ner i sin narcissistiska brunn av nationalklenoder (drottning Elizabeth, Ian Curtis, nu detta). Det har ju varit lite förbjudet och någon meningsfull Beatles-skildring har vi väl inte sett sedan Backbeat på mitten av nittiotalet.
På något sätt är det som att de här filmerna smyger sig in köksvägen. Control är gjord av en holländsk fotograf. Sam Taylor-Woods är född i London och hon är fortfarande mest känd som konstnär och då kanske främst för att ha ställt ut en sovande David Beckham. Det låter kort sagt som att nytt blod håller på att rinna till.

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 

Fler filmrecensioner

Filmrecension: Wrong Turn

"Varje sommar behöver en blodig campingtur, en zombieinvasion eller hajtornado att svepas in i när solen sänker sig över sommarstugor och landsortsbiografer."

Filmrecension: Wrath of Man

"En mans vrede är inte att leka med är sensmoralen i Guy Ritchies återförening med den alltid stoiske Jason Statham efter sexton år isär (sedan Revolver)."