När Stanton ”Stan” Carlisle (Bradley Cooper) tuttar eld på sitt hus med den kropp han tidigare begravt under golvplankorna, ger han sig ut för att finna en ny tillvaro. Det finner han på Clem Hoatleys (William Dafoe) mindre glamorösa, kringresande nöjespark. Genom att fånga in och återföra nöjesparkens förrymda ”geek” vinner han Clems förtroende och börjar jobba som medhjälpare till den ”fjärrskådande sierskan” Zeena (Toni Collette) och hennes alkoholiserade man Pete. Genom dem får vi tillsammans med Stan lära oss de knep och tricks som krävs för att förvilla och avleda en publik och på så sätt kunna skapa magi. Och under tiden så fungerar del Toros egna knep, för plötsligt har en timme gått och jag är helt i filmens händer.
Stan visar sig ha talang för hantverket. Han är uppmärksam, studerande och lär sig ambitiöst alla konstens regler. Han faller även för en av aktriserna, Molly (Rooney Mara) . Under en av akterna tvingas Zeena som en nödlösning att låtsas framkalla en död anhörig till en av de deltagande, något hon varnar Stan för att använda sig av i framtiden. Två år senare har han genom Zeena och Petes tekniker blivit ”The Great Stanton” som uppträder för societeten i New York, men minns han hennes varningar?
Full av mörker, mystik och spännig innehåller Nightmare Alley mycket av det som världen kommit att uppskatta med del Toros filmskapande. Filmen har dock inte lika mycket hjärta som till exempel Pans Labyrint eller The Shape of Water, vilket gör att de få gånger den misslyckas med att ligga steget före publiken så bryts illusionen och det känns något tunt. Guillermo del Toros adaption av William Lindsay Greshams bok från 1946 är en spännande thriller i film noir-anda om självförvillelse, om att man är de val man gör och svårigheten i att fly konsekvenserna av dem. Men också om att de verkliga spökena hemsöker oss från det förflutna.