Detta två och en halv timme långa epos är omfattande, men kanske inte riktigt på rätt sätt. Jag gillar verkligen huvudpersonen; en ung journalist som, med hjälp av traktens svarta hembiträden, tar sig an det farliga uppdraget att skriva en bok om rasismen som försiggår i societeten.
Emma Stone undviker skickligt de utstakade spåren för den här typen av roller och har en naturlig integritet och trovärdighet som gör henne till den mest levande karaktären. Missförstå mig inte nu, hela skådespelarensemblen är fantastisk. Det blir dock lite trist när en film som ska handla om de svartas kamp har en enda riktigt trovärdig karaktär, som är vit.
Ironin är även påtaglig när det hycklande, självrättfärdigande beteende man ser hos överklassdamerna i filmen när de konfronteras med rasism, på ett sätt även går att applicera på oss som tittar. Den uppenbara rasismen – de svarta hembiträdena har separat toalett – är förkastlig men de trötta schablonerna som presenteras – de svarta hembiträdena har rappa käftar och gillar grillad kyckling – är bara mysiga och genererar spridda skratt i salongen. Det är synd för Niceville är en extremt välmenande, och stundtals gripande film, men regissör Tate Taylor duckar för den riktiga svärtan i sin iver att skapa en upplevelse som mest av allt är bekväm. Att ett mord av Ku Klux Klan helt överskuggas av en lite väl återkommande bajsanekdot är ganska talande; den här filmen säger egentligen ingenting men är förstås trivsam att titta på ändå.
