Mud

Jag har följt Jeff Nichols med intresse sedan han introducerade den magiske Michael Shannon i sin långfilmsdebut Shotgun Stories, ett samarbete som togs till svindlande höjder i Taking Shelter. Med kraftigt försenade Mud (som hade premiär i Cannes för ett och ett halvt år sedan) fortsätter Nichols att gräva ner sig i whiskeydränkt familjepsykologi och hämndaktioner.

Sydstatsromantiken spirar längs Mississippifloden. 14-årige Ellis (Tye Sheridan) smiter en tidig morgon upp med sin bäste vän för att undersöka vad de tror sig vara en strandsatt båt, men som numera huserar den mystiske Mud (Matthew McConaughey). En blivande förebild såväl som efterlyst mördare.

Nichols mest kommersiella film har ett så slipat manus att dramaturgin ibland kväver den bildsköna miljön – en solkysst lekplats värdig en modern Huckleberry Finn. Mest berörande är samspelet mellan Ellis och Mud, två tidlösa romantiker som plockade ur ett paradis hotat av giftormar. För den som delar huvudpersonernas livssyn är Mud lika värmande som en friterad havskatt med tabascosås.

Texten är även publicerad i Nöjesguiden #10.