Mother!

Calle Wahlström 15:19 27 Sep 2017

Hur beskriver man bäst en film som Mother!? Som ett hemsökt Sköna Hem-reportage? En försummad musas martyrdom? En lika oregerlig som onödig tappning på Rosemary’s Baby där djävulen ersatts av en konstnärs törst efter berömmelse? Antagligen vilket som och alla tre.

Filmen gör ingen hemlighet av att vara en fantasi konstruerad efter Buñuelska mått. Författaren (Javier Bardem), skaparen måhända, är redan vaken i ett hus både ensligt och nedbränt. Men precis lagom till att hans unga hustru (Jennifer Lawrence) vaknar har det som i ett trollslag förvandlats till Ernst Kirchsteigers drömkåk.

Den skrivkrampande maken tar knappt notis om hustruns ansträngningar att vara honom till lags. Kamerans uppmärksamhet är däremot odelat hennes från stunden hon vaknar. Matthew Libatiques följsamma foto kretsar kring Lawrence med sådan lätthet att man lätt blir desorienterad i ett välinrett hem med knarrande massiva trägolv och väggar som tycks tala till den hem-dekorerande hjältinnan. Under breda lager spackel bubblar en otrygghet vars insatser dubbleras med ankomsten av ett främmande par. Först kommer han, en kedjerökande uv med doktorstitel (Ed Harris). Sen hon, hans konfrontativa hustru, briljant spelad av en vampig Michelle Pfieffer.

Filmens första hälft är ett gränslöst kammarspel om infertilitet, kreativ som bokstavlig. Det är svårt att inte älska just gränslösheten, speciellt i Lawrence interaktion med sina objudna gäster, vilken varit fantastiskt cringe-värdig också utan Pfieffers och Harris skamlösa råhånglande.

Men allting eskalerar i filmens andra hälft samtidigt som Lawrence blir på smällen och Bardem återfår sin inspiration. Gränslösheten blir total, ja till och med för mycket, när det en gång ensliga huset anstormas av en kaotisk omvärld och Mother! urartar fullkomligt i en surrealistisk och kannibalistisk folkfest till den fåfänga författarens ära.

Även om Darren Aronofskys religiösa som samhälleliga symbolik är tveklöst krystad är det sällan mainstreamfåran bjuder in till en så oregerlig och samtidigt stjärnspäckad storsvulst. Det är onekligen en frisk fläkt. Men en på tok för lång andra akt visar sig vara en alldeles för hård prövning för min kärlek till det gränslösa. Aronofsky drar helt enkelt den yttre gränsen för egenvärdet av pretentiöst nonsens. Tyvärr passerar han den också med råge. 

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
1 Visa kommentarer (1)

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Senaste filmrecensionerna

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner

Filmrecension: Snömannen

Calle Wahlström har sett Tomas Alfredsons filmatisering av Snömannen, en hafsig mördarjakt som förirrar sig i sin iver att casha in på Nordic Noir-trenden.